Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna

I Aftonbladet rapporteras att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för humanistiska utbildningar eftersom dessa inte bidrar till "samhällsnyttan". Ingenjörer har ju lättare att få jobb än filosofer, hävdar de.

Om svenska kapitalister inte inser att samhällsnytta är något annat än snävt definierad ekonomisk nytta är de pengafixerade knäppskallar. Och i så fall bör vi snarast möjligt ta ifrån dem deras kapital. Pengafixerade knäppskallar bör nämligen inte anförtros makt över produktionsapparaten.

Men även om det är kul att hävda att kapitalister är korkade och moraliskt defekta väljer jag nog ändå att göra en annan tolkning: Svenskt näringslivs förakt för humaniora bottnar i rädsla. Den som studerar humaniora kan eventuellt lära sig att tänka, och därmed att ifrågasätta de pengafixerade knäppskallarnas makt.

Inför höstens arbetarlitteraturkurs

De som antagits till höstens distanskurs "Arbetarlitteratur" kommer i dagarna att få ett välkomstbrev. Det är ytterst viktigt att man följer instruktionerna i detta brev. De viktigaste av dessa instruktioner är:
1) Besvara antagningsbeskedet från studera.nu senast 1 augusti.
2) Skaffa dig en datoridenitet.
3) Gör en webbregistrering mellan 15 och 27 augusti.
4) Logga in på kurhemsidan i samband med kursstart 29 augusti.
Närmare information om hur man gör allt detta hittar man i välkomstbrevet.

Enander och Lundberg diskuterar vidare

Brevväxlingen mellan Crister Enander och Kristian Lundberg i Vasabladet (se tidigare blogginlägg) går vidare. I sitt senaste brev skriver Enander följande om arbetarlitteraturen:

Du skriver om arbetarlitteraturen. Du skriver att "det behövs en nyorientering också där, tillbaka till källorna". Jag håller med. Elsie Johanssons skildringar av misär och umbärande är gripande. Men de är för den skull inte automatiskt radikal eller omvälvande litteratur, inte heller automatiskt böcker "med existentiella förtecken".

Formuleringen om nyorientering och återvändande till källorna är paradoxal. Men den träffar mitt i prick när det gäller många radikala författares förhållande till den arbetarlitterära traditionen. Å den ena sidan utgör denna tradition en resurs för författare som vill skriva om klassorättvisor. Därför måste dess kärna bevaras. Alltså ortodoxi! Å den andra sidan ställer en föränderlig verklighet hela tiden krav på fönyelse, på nyorientering. Och i mötet mellan ortodoxi och revolution skapas påfallande ofta bra litteratur...
Om dessa frågor har jag skrivit några artiklar som förhoppningsvis kan komma att publiceras inom inte allt för lång tid. Att även andra intresserar sig för frågorna är naturligtvis trevligt.