Recension av A History of American Working-Class Literature

Min kollega John Lennon och jag har skrivit en recension av Nicholas Coles och Paul Lauters (red.) antologi A History of American Working-Class Literature som publicerats i tidskriften Journal of Working-Class Studies. Den som vill veta vad vi tyckte kan läsa recensionen här.

Skänk en slant!

Sedan en tid tillbaka har jag hjälpt tidskriften Clarté att ragga kulturmaterial.
Hittills har jag bland annat skakat fram prosadikter av Cecilia Persson, dikter av Freke Räihä, en novell av Henrik Johansson, en tecknad serie av Mats Källblad och dikter av Anamarija Todorov (de sistnämnda kommer att dyka upp på nätet i sinom tid). I pipelinen ligger sångtexter av Kristian von Svensson och ett kollage av Erika Petersson.
Bidragen väljs ut på grundval av konstnärlig styrka, men får gärna vara politiska, i ordets vidaste bemärkelse.
Normalt får man inte betalt för att skriva i Clarté, men kulturmaterialet arvoderas faktiskt.
Det möjliggörs av Clartés kulturfond. Och den bör man naturligtvis bidra till, antingen via plusgiro 251780-3 eller Swish 1236203517 (glöm inte att märka betalningen "kulturfonden").

Litteraturen och klasserna

Arbetarlitteratur är (bland annat) litteratur i vilken arbetarklassen skrivs fram. Genom att beskriva sig och beskrivas som en klass kan arbetare bli just det.
Det finns de som tycker att litteraturen inte ska syssla med sådant. Men det har den alltid gjort.
Redan Georg Stiernhielm – "den svenska skaldekonstens fader" –  skrev faktiskt texter som syftade till klassformering. Hans episka dikt "Hercules" är exempelvis ett slags instruktion till hur den svenska adeln ska bete sig.
Och det stora temat i den europeiska litteraturen under 1700-talet och 1800-talet är ingenting annat än borgerlighetens frammarsch och aristokratins reträtt. Som exempel kan man nämna Balzacs romaner.
För övrigt har det varit ett viktigt ämne i litteraturen även på 1900-talet. Ett bra exempel på det hittar man i Thomas Manns långnovell "Tristan" från 1901 som många, inklusive undertecknad, anser vara en av alla tiders mest imponerande litterära skapelser.
Ett annat exempel är Tomasi di Lampedusas Leoparden som jag just läst för tredje gången. Den kom ut 1958 och skildrar en adelsfamiljs undergång under perioden då det moderna Italien skapas. (Den har även filmatiserats, med Burt Lancaster i huvudrollen, och för två år sedan kom den ut i en mycket fin svensk nyöversättning.)
Lampedusa var en stor beundrare av Stendahl, men hans roman leder också tankarna till Mann och Balzac. Precis som de skriver nämligen Lampedusa ett slags elegi över en aristokrati som trängs undan av en vulgär men effektiv borgerlighet.
Kopplingen mellan litteratur och klassformering är så uppenbar att man i litteraturhistorien i allmänhet talar om exempelvis "den borgerliga romanen" och "det borgerliga dramat". Vad gäller samtidslitteraturen brukar många kritiker dock undvika sådana termer. Litteratur och klass har inte med varandra att göra, menar man, och hävdar att romaner är romaner och dramer dramer.
Undantaget är arbetarlitteraturen. För även om man då och då hör folk som tycker att man borde göra sig av med termen och bara prata om litteratur, utan klassbestämning, så har den blivit ett erkänt litterärt begrepp. Och med tanke på hur starka kopplingarna mellan litteraturen och klasserna alltid varit så är väl frågan om man inte, istället för att dumpa termen arbetarlitteratur, istället oftare borde använda termer som "borgerlig litteratur", "aristokratisk litteratur" etc.