måndag 11 juli 2011
Rapport från Münster 3: Swedenmark sammanfattar
På LO-Tidningens hemsida har John Swedenmark skrivit en utmärkt sammanfattning av vad som diskuterades på konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellsachaftlische Praxis". För att läsa, klicka här. Och för er som inte vill/orkar läsa bjuder jag här på det allra bästa i Swedenmarks artikel, nämligen den snygga bilden på mig (och John):
fredag 8 juli 2011
En proletär grindslant
Följande funderingar kring förhållandet mellan en scen i Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord (1933) och August Malmströms målning Grindslanten (1885) är ett utdrag ur den artikel om barnet i 30-talets arbetarlitteratur som jag håller på att skriva tillsammans med Sandra Mischliwietz.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.
torsdag 7 juli 2011
Svensk arbetarlitteratur betraktad från Münster
Snart är min "Gastdozentur" i Münster slut. Det har varit oerhört lärorirkt och inspirerande att forska och undervisa här. Inte minst har det varit spännande att få diskutera svensk arbetarlitteratur med tyska forskare och studenter, som ibland har en litet annan syn än svenskar på denna litteratur.
Just nu skriver jag tillsammans med Sandra Mischliwietz, som är doktorand här i Münster, en artikel om "barnet i svensk arbetarlitteratur". Jag tror säkert att artikeln kan bli bra, men framför allt gillar jag att skriva den tillsammans med en annan forskare.
Inom akademin brukar man nämligen främst diskutera sådant som är färdigt. Och då blir diskussionerna sällan särskilt konstruktiva, eftersom det ju är svårt att revidera redan publicerad forskning. Dessutom råder det ju ofta konkurrens mellan forskare, vilket i allmänhet också begränsar diskussionernas konstruktivitet...
När man forskar gemensamt är man emellertid inte konkurrenter. Istället har man ett gemensamt intresse av att forskningen ska bli så bra som möjligt. Därför blir diskussionerna mer konstruktiva.
En annan fördel med att samarbeta med andra forskare är att man tvingas ifrågasätta sina egna käpphästar. Jag har exempelvis läst Romanen om Olof ganska många gånger och har därför en ganska klar bild av hur man ska förstå den. Men när jag ska tolka Johnsons text tillsammans med någon annan upptäcker jag snart att det finns massor av saker jag aldrig sett, eftersom mina utgångspunkter, intressen och erfarenheter begränsar min läsning.
I Münster har min syn på svensk arebtarlitteratur alltså förändrats. Dels har jag insett att denna litteratur ser litet annorlunda ut när den betraktas från en skandinavistisk institution i utlandet, dels har det nära samarbetet med en annan forskare fått mig att se nya saker i texter som jag trodde att jag var mer eller mindre färdig med. Nu hoppas jag bara att jag lyckas ta med mig dessa erfarenheter hem så att de kan berika min forskning även efter att äventyret i Münster avslutats.
Just nu skriver jag tillsammans med Sandra Mischliwietz, som är doktorand här i Münster, en artikel om "barnet i svensk arbetarlitteratur". Jag tror säkert att artikeln kan bli bra, men framför allt gillar jag att skriva den tillsammans med en annan forskare.
Inom akademin brukar man nämligen främst diskutera sådant som är färdigt. Och då blir diskussionerna sällan särskilt konstruktiva, eftersom det ju är svårt att revidera redan publicerad forskning. Dessutom råder det ju ofta konkurrens mellan forskare, vilket i allmänhet också begränsar diskussionernas konstruktivitet...
När man forskar gemensamt är man emellertid inte konkurrenter. Istället har man ett gemensamt intresse av att forskningen ska bli så bra som möjligt. Därför blir diskussionerna mer konstruktiva.
En annan fördel med att samarbeta med andra forskare är att man tvingas ifrågasätta sina egna käpphästar. Jag har exempelvis läst Romanen om Olof ganska många gånger och har därför en ganska klar bild av hur man ska förstå den. Men när jag ska tolka Johnsons text tillsammans med någon annan upptäcker jag snart att det finns massor av saker jag aldrig sett, eftersom mina utgångspunkter, intressen och erfarenheter begränsar min läsning.
I Münster har min syn på svensk arebtarlitteratur alltså förändrats. Dels har jag insett att denna litteratur ser litet annorlunda ut när den betraktas från en skandinavistisk institution i utlandet, dels har det nära samarbetet med en annan forskare fått mig att se nya saker i texter som jag trodde att jag var mer eller mindre färdig med. Nu hoppas jag bara att jag lyckas ta med mig dessa erfarenheter hem så att de kan berika min forskning även efter att äventyret i Münster avslutats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)