Om Lundberg och arbetarlitteraturen i HD

En liten debatt om arbetarlitteraturen och Kristian Lundbergs eventuella hemvist i denna tradition har brutit ut i Helsingborgs Dagblad. Det hela började med att Åsa Linderborg recenserade Lundbergs Och allt ska vara kärlek (22 mars). Några dagar senare (7 april) skrev Lorena Toro Meneses en kommentar till Linderborgs recension, i vilken hon hävdade att Lundberg inte alls kan betraktas som arbetarförfattare. Denna kommentar kommenteras i sin tur av mig i dagens tidning. För att läsa, klicka här.

Att vara och att veta

Frågan om bara ("riktiga") arbetare kan skriva ("riktig") arbetarlitteratur är intressant, såväl ur en litteraturhistorisk som en litteraturteoretisk synvinkel. Därför ägnar jag den ett helt kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006). Men färdig med frågan är jag inte. För tillfället sitter jag och läser Gunnar Ahlströms bok Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947. (Ett blogginlägg om Ahlströms syn på litteratur och klass kommer senare.) Där hittar man en del intressanta resonemang om huruvida författare som inte själva tillhör arbetarklassen kan skildra denna klass på ett övertygande sätt. Ahlström inleder sitt resonemang om genombrottsförfattarnas förhållande till "fattigdomsproblemet och proletariatet" med att konstatera att ingen av dem kunde "bygga på personliga erfarenheter" och att ingen av dem var "utgången ur de berörda folkgrupperna". Dessutom framhåller han att de inte hade någon tillgång till någon socialistisk teori. Därför blev kritiken av de klassorättvisor som drabbade arbetarklassen inte något lika stort tema i genombrottslitteraturen som exempelvis religionskritiken. Det som är intressant med Ahlströms resonemang är framför allt att han tonar ned betydelsen av författarnas klassbakgrund. Visserligen betonas att det är genombrottsförfattarnas klassbakgrund som gör att de inte känner till arbetarklassen livsvillkor. Men samtidigt framhålls att de saknar tillgång till en "teori som kunde vägleda dem till en godtagbar och framkomlig förståelse" av fenomenet klass. Detta framstår för mig som ett ganska rimligt resonemang. Å den ena sidan förutsätter arbetarklasskildringar kunskap om arbetarklassen. Den som själv tillhör arbetarklassen bör väl i allmänhet ha sådan kunskap. Men kunskap kan inhämtas på andra vägar. (Trots att jag är född 1975 tycker jag mig exempelvis veta en hel del om antikens Grekland, och borgaren Marx har ju haft en hel del intressanta saker att säga om arbetarklassen.) Dessutom finns det ingen automatisk koppling mellan erfarenhet och tolkning. En marxistisk arbetare förstår ju antagligen fenomenet klass på ett annat sätt än en liberal arbetare. Om genombrottsförfattarna stått i kontakt med arbetarrörelsen hade därför arbetarklassen säkert spelat en viktigare roll i deras verk.

"Mediestrategi"

I LO-Tidningen från 25 februari läser jag om en rapport som säger att LO måste satsa på "berättelser som når ut i medierna" om man vill ha en chans i opinionsbildningen. Denna slutsats är både lovande och förskräckande. Det förskräckande ligger i att rapporten tycks vara helt fokuserad på frågan om hur man gör "reklam" för arbetarrörelsens idéer. (I en annan artikel i samma nummer av tidningen skriver Lennart Kjörling klokt om att politik inte handlar om att vinna röster medelst fiffiga reklambudskap, utan om att bygga starka sociala rörelser.) Det som är lovande är den oerhört senkomna insikten om att berättelser faktiskt kan vara politiskt betydelsefulla. Och från denna insikt borde väl steget inte vara så långt till upptäckten att det faktiskt finns en svensk arbetarlitterär tradition som är sprängfylld med bra historier om klassamhället, solidaritet, arbetslöshet och annat som arbetarrörelsen förhoppningsvis vill föra upp på den politiska dagordningen.

Eftersom jag pysslat en del med arbetarlitteratur kommer här ett alternativt "mediepolitiskt program" för arbetarrörelsen (som dessutom är helt gratis):

1. LO måste omedelbart starta studiecirklar om svensk arbetarlitteratur. En cirkel per 100 medlemmar kan vara ett bra mål för det första året. (Från och med år två måste man naturligtvis bli mer ambitiös.) Kontakta gärna Kersti Bosdotter för att höra hur man går tillväga. Och ge gärna ABF chansen att medverka. Men om de kommer med sitt vanliga tugg om att knyppling och växtfärgning är viktigare än litteratur och politik så avbryt omedlebart samarbetet.

2. Dessa litteraturcirklar måste kompletteras med skrivarcirklar. Här är Föreningen Arbetarskrivare en given samarbetspartner. Ta även kontakt med Sven Lindqvist och be honom skriva en uppdaterad version av Gräv där du står. Tyska "Werkkreis Literatur der Arbeitwelt" bör också konsulteras, liksom de historiker som arbetat med cirklar där arbetare berättar om sitt arbetsliv. (ABF kan bjudas in på samma premisser som i punkt 1.)

3. Arbetarrörelsens partier måste omedelbart skrota sina nuvarande kulturpolitiska program och istället satsa på en kulturpolitik som gynnar läsande och skrivande. Gör gärna Kersti Bosdotter och Lotta Durgé till kulturpolitiska talespersoner (och i händelse av valseger till kulturministrar.)

4. Arbetarrörelsen måste omedelbart avsätta pengar för ett stort forskningsprojekt om arbetarlitteraturens historia, med målet att publicera en arbetarlitteraturhistoria som är minst lika ambitiös som den redan existerade Skånes litteraturhistoria. Till projektet bör knytas några doktorandtjänster och finansiering av en årligt återkommande konferens om svensk och internationell arbetarlitteratur. (Tänk om det fanns någon litteraturvetare med arbetarlitteratur som huvudsakligt forskningsintresse som kunde åta sig att leda ett sådant projekt...)

5. Arbetarrörelsepressen måste omedelbart sluta publicera så mycket trams och istället skriva mer om kultur. Om Lantarbetaren på 1930-talet kunde ha en bra kultursida borde det vara möjligt även i dagens arbetarpress. John Swedenmark, som är kulturredaktör på LO-Tidningen, kan visa de andra redaktörerna hur slipstenen ska dras.

6. Arbetarförfattarna måste betraktas som en viktig samarbetspartner till arbetarrörelsen. Bjud in dem till möten, recensera deras böcker, ge dem stipendier. (Detta kan finaniseras genom att man beställer färre dumma utredningar om "mediestrategi".)