Lukács

Som ett led i förberedelserna av den föreläsningsserie om litteratur och klass som jag ska hålla i Münster under sommarterminen har jag under de senaste veckorna läst på en hel del om den marxistiske litteraturforskaren Georg Lukács (eller, György Lukács, som han egentligen hette).

Lukács liv var högintressant. Han började som nykantiansk estet och slutade som hegeliansk litteraturteoretiker. Och däremellan hann han bland annat med att vara förfäktare av den "socialistiska realismen". 1919 var han minister i den revolutionära ungerska rådsrepublikens regering, och även 1956 - när ungrarna försökte lösgöra sig från Sovjet - fanns han med i regeringen. Men han skrev också hyllningar till Stalin.

Lukács mest kända verk - Historia och klassmedvetande från 1923 - är fortfarande läsvärt, om än extremt krävande. Dock tog han själv avstånd från det redan 1924. Och den som söker en konsekvent linje hos Lukács får det jobbigt. Exempelvis var han med i BRPS (det proletär-revolutionära författarförbundet), samtidigt som hans favoritförfattare var Thomas Mann, den kanske mest borgerlige av alla borgerliga författare. Och hans dogmatiska försvar av den socialistiska realismen ledde inte bara till att han förkastade Joyces experimentella prosa (som han betraktade som borgerlig och subjektiv), utan även till att han tog avstånd från Brechts revolutionära dramatik.

Trots dessa märkligheter går det inte att komma ifrån att mycket av det Lukács skrivit är högintressant. Och det är inte bara jag som tycker så. Georg Lichtheim, som i boken Lukács (1970) är ytterst kritisk till honom, avslutar exempelvis sin framställning med att påpeka att även "the least distinguished of his writings" är fascinerande. Fredric Jameson använder i Marxism and Form (1972) Lukács för att illustrera det "dialektiska tänkande" som han menar utgör essensen i den västliga marxismen. Stephen Resnick och Richard Wolff betraktar Lukács som en viktig inspirationskälla för sin "postmoderna" (dialektiska och anti-essentialistiska) marxism (som jag betraktar som den mest fascinerande riktningen inom den samtida marxismen).

På svenska finns det en hel del skrivet om Lukács, framför allt av Gunnar Gunnarsson, som bland annat gett ut Georg Lukács: en essay (1969). Annars kan jag rekommendera Georg Lukács: Life, thought and Politics (1991) av Arpad Kadakay.

Men även om man som jag lätt blir fascinerad av Lukács och hans tänkande går det inte att komma runt att han trots allt har fel i nästan allt. Så försök för guds skulle inte "använda" Lukács för att analysera litteratur.

Lotta och Kersti

Arbetarlitteraturens infrastruktur riskerar att få sig en allvarlig knäck. Lotta Durgé och Kjersti Bosdotter - kulturansvariga på Transport respektive IF Metall och bland annat två av de drivande krafterna bakom "Boken på arbetsplatsen" - ska nämligen gå i pension. Att fylla deras skor blir inte lätt. Efterträdarna önskas all lycka. (Att Juholt inlett sin partiledarkarriär med att prata om kultur är glädjande - nu gäller det att rörelsen hänger på!) Fast av John Swedenmarks intervju med Lotta och Kersti i senaste numret av LO-Tidningen framgår med all önskvärd tydlighet att de båda kulturbärande damerna knappast kommer försvinna från det litteraturpolitiska slagfältet bara för att de uppnått pensionsålder. Exempelvis driver de en studiecirkel om arbetarlitteratur som tar sin utgångspunkt i min distansurs om om ämnet. (Den som inte kan vara med i cirkeln får gärna anmäla sig till kursen på egen hand... För mer info, klicka här.)

Fri kurslitteratur?

Ett nätverk som heter "Fri kurslitteratur" har börjat lägga upp inskannade läromedel på nätet. Eftersom jag är en fåfäng typ kollade jag genast om någon av mina bidrag till läroboksgenren erbjuds. Tyvärr bekräftades mina misstankar om den relativt låga efterfrågan på mina alster när jag upptäckte att jag inte var representerad på siten. Men precis när jag skulle surfa vidare såg jag att min bok "Arbetarlitteratur" faktiskt finns med - den är avbildad i sidhuvudet.

Att man använder en bild av min lärobok har jag inget emot. Däremot är jag tveksam till idén med fri distribution av läromedel via nätet.

Visserligen har jag inte tjänar många kronor på de läromedel jag skrivit. (Dessutom har jag skrivit dem på min fritid, så egentligen har hela mitt engagemang i läromedelbranchen varit en enorm förlustaffär.) Men jag har inte lust att skänka bort böckerna. Och eftersom jag inte har resurser att starta något eget förlag, så jag tycker inte att det verkar vara någon bra idé att driva bort läromedelsförlagen från marknaden. (Det får anstå till efter revolutionen, när tryckpressarna ligger i hela folkets händer...)

En bättre lösning vore naturligtvis att staten såg till att studenter får gratis läromedel. Om det funkar i grundskolan och på gymnasiet borde det ju kunna funka på högskolan också.

Detta skulle ha flera fördelar. För det första skulle alla studenter ha tillgång till kurslitteraturen. För det andra skulle högskolan lättare kunna välja den bästa litteraturen (utan att tänka på om studenterna har råd att skaffa denna). För det tredje skulle det skapas en större marknad för bra kurlitteratur (eftersom många studenter struntar i att köpa kurslitteratur försvinner många titlar ur handeln på nolltid, eller blir aldrig utgivna).