Boksläpp

Idag kommer min nya bok, Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, ut. Så nu är det bara att bege sig till bokhandeln (eller lämna ett inköpsförslag på biblioteket) för den som vill läsa vad jag har knåpat ihop.

Boken handlar om hur föreställningen att Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle påverkat synen på förhållandet mellan litteratur, klass och etnicitet. De romaner jag analyserar är Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen.

Vad jag kan se har Bokus och AdLibris bäst priser.

Om någon skulle hitta en recension av min bok i dagspressen eller i någon tidskrift får ni gärna meddela mig. Det är ju alltid kul att se vad andra tycker om det man skrivit. Och om ni vill meddela era egna intryck av boken är ni naturligtvis välkomna att höra av er.

Göran Palm, Ett år på LM

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt”. Så skrev Marx i Den tyska ideologin. Och i Kapitalet analyserade han sedan den grundläggande klassdynamiken i det kapitalistiska samhället, nämligen kapitalisternas exploatering av det merarbete (i form av mervärde) som utförs av arbetarklassen. Om Marx hade rätt – vilket jag tror att han hade – dominerar kapitalisterna alltså inte bara ekonomin, utan även tänkandet. Och grundbulten i den kapitalistiska ideologin är att kapitalismen inte alls präglas av någon exploatering, d.v.s. att Marx klassanalys är en missuppfattning.
Detta är en av de viktigaste anledningarna till att det är besvärligt att skriva om klass. Om den dominerande ideologin hävdar att klass inte finns är det ju svårt att hävda motsatsen. Men det finns också andra orsaker till denna svårighet – exempelvis att klass länge var ett ganska ovanligt litterärt motiv och att det därför inte utvecklats några litterära konventioner för att skildra fenomenet.
Det är mot denna bakgrund som Göran Palms rapportbok Ett år på LM (1972) ska läsas.
Där redovisar Palm – som titeln antyder – det han upplevt när han under ett år arbetade som monteringsarbetare på LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen. Han tolkar genomgående sina erfarenheter utifrån den marxistiska övertygelsen att arbetarklassen exploateras av kapitalisterna, men han ägnar också stort utrymme åt att reflektera över de problem man ställs inför när man vill skriva om detta klassförhållande.
Exempelvis skriver han mycket om de fördomar som finns om arbetare. Mot dessa ställer han gång på gång påståendet att arbetarna faktiskt är människor, individer. Men samtidigt betonar han att ”de som arbetar i produktionen inte bara är unika personligheter utan också delar av ett kollektiv, en kast, en exploaterad klass” (s. 100).
För att kunna skriva om klass måste man alltså först röja undan en massa ideologiska fördomar. Men Palm tycks också mena att man måste bryta med de traditionella skönlitterära greppen för att komma åt fenomenet klass – att rapportbokens dokumentarism är ett bättre verktyg än den traditionella romanens gestaltning för att komma åt den klassverklighet som döljs bakom den kapitalistiska ideologins dimridåer.
Resultatet av dessa funderingar blev en milstolpe i den svenska arbetarlitteraturens historia.

Sara Lidman, Gruva

Sara Lidmans och Odd Uhrboms (fotograf) Gruva (1968) är en så kallad rapportbok om förhållandena i LKABs gruvor i Svappavaara och Kiruna. Året efter att den publicerades gick gruvarbetarna ut i vilda strejker. Och Lidman anklagades av ledande företrädare för LO och socialdemokratin för att ha provocerat fram dessa stridsåtgärder.
Så var det antagligen inte. Böcker har sällan sådan påverkanskraft. Och strejker orsakas i allmänhet av helt andra saker än att arbetarna läst en viss bok.
Men den reformistiska arbetarrörelsen hade ändå anledning att vara sur på Lidman. Hon var nämligen en av de många arbetarförfattare som under decennierna efter andra väldskriget riktade stark kritik mot det socialdemokatiska samhällsprojektet genom att i litteraturen insistera på att det fanns klassorättvisor i folkhemmet.
Denna kritik uttrycks ofta väldigt explicit i Gruva. En av de arbetare hon intervjuat säger exempelvis såhär:

"I vårt system kan vi aldrig få det bättre än vi nu har det OCH VI HAR DET INTE BRA! Då får dom skryta inför utlandet så mycket dom vill om den svenska välfärden! Min våning är toppen och jag har badrum, vc och kylskåp. MEN DET ÄR INTE DET. [---] Det är det att jag, att vi, alla mina kompisar, varenda jobbare i hela Sverige är utestängd från samhället. Vi är ofria. Okunniga. Maktlösa" (s. 39).

Här utmålas stoltheten över det fantastiska folkhemmet som tomt skryt. Mot talet om höjd materiell standard ställs bilden av en arbetarklass som saknar makt. Och en liknande bild ger en annan av de intervjuade arbetarna:

"Sen får man ju inte glömma att det trots allt finns två grupper i vårt samhälle som lever på var sitt håll. Det är dom vanliga människorna och så dom som är finare. Det är den sistnämnda gruppen som utdelar orderna" (s. 28).

Fotografiet ovan är taget av Odd Uhrbom och ingår i Gruva.