Henrik Valentin, Brutet löfte

Henrik Valentins roman Brutet löfte handlar om en medelålders tjänsteman som får sparken och som – efter vissa våndor – bestämmer sig för att skola om sig till svetsare. Våndorna beror på att han en gång lovat sin far att inte följa i dennes fotspår och bli industriarbetare.
När han ändå gör just det tvingas han konfrontera en lång rad fördomar, egna såväl som andras, om fenomenet klass. Och det får även läsaren göra.
Hur ska man exempelvis se på det faktum att tjänstemannayrken börjar försvinna på grund av den utveckling som tidigare främst hotat arbetsplatser i produktionen, nämligen automatiseringen? Innebär det att gränsen mellan dessa löntagargrupper är på väg att suddas ut?
Och hur ska man förstå det faktum att medlemmarna i en och samma familj kan höra till olika klasser (i Brutet löfte blir huvudpersonen arbetare, samtidigt som hans fru avancerar från att ha arbetat inom hemtjänsten till att bli chef, hans dotter blir lärare och hans son entreprenör)?
Dessa frågor är angelägna, för klassamhället ser inte längre ut som det en gång gjort, och om man inte förstår det kan man inte heller formulera någon politik för ett rättvisare samhälle. Henrik Valentin visar att litteraturen kan vara till hjälp här.
Valentin skriver bra, och Brutet löfte är en engagerande roman, trots att en professionell lektör nog hade sett till att korta den med minst hundra sidor.

Om dagens arbetarlitteratur i Dagens arbete

För några månader sedan intervjuades jag av Rasmus Lygner, som skriver för Dagens arbete, om min forskning om arbetarlitteratur och särskilt om hur jag ser på dagens arbetarförfattare. För ett par veckor sedan publicerades texten i tidningen, vilket bland annat resulterade i att ett par av mina industriarbetande kompisar för första gången fick veta något om vad jag sysslar med på jobbet... Nu har intervjun även gjorts tillgänglig för alla och envar på Internet. För att läsa, klicka här.

Arbetarhumorseriealbum...?

På senare tid har det pratats en del om arbetarserier (inte minst av mig). Möjligen har genren fått ett tillskott i och med publiceringen av Kalle Linds (text) och Jimmy Wallins (bild) seriealbum Statarna och deras [inte fullt så] underbara äventyr. Rovor och champagne. Om så är fallet har nytillskottet också tänjt på genrens gränser. Albumet är nämligen humoristiskt på ett sätt som inte är särskilt vanligt inom arbetarlitteraturen, tecknad eller icke-tecknad. Som vanligt när Kalle Lind är inblandad är framställningen överlastad med anspelningar på såväl hög- som lågkultur och enorma mängder trams (vilket inte ska uppfattas som negativt). Dessutom innehåller det en hel del ganska underfundig satir – som i skildringen av hur brukspatronerna re-brandar sig som de nya patronerna, en samling nya isterbukar som håller nya livegna – vilket också är ganska vanligt förekommande i Linds produktion. I ett efterord håller Lind ett brandtal mot historielösheten. Kanske kan statarna öppna folks ögon en liten smula för statarnas villkor. Att det albumet kan locka till skratt står bortom rimligt tvivel.

Ny kurs om arbetarlitteratur!

Just nu håller jag på att skapa en ny kurs om arbetarlitteratur som förhoppningsvis kommer att ges vid Malmö universitet höstterminen 2020. Närmare bestämt handlar det om en 15-poängskurs på nätet, med det preliminära namnet "Working-Class Literature: Historical and International Perspectives", som kommer att anknyta till samtida forskning om arbetarlitteratur i olika länder. Det kommer inte att ställas några särskilda förkunskapskrav utöver högskolebehörighet och man behöver inte resa till Malmö varken för att studera eller för att skriva tentor. Dessutom hoppas jag att det under kursen ska vara möjligt att samarbeta med lärare och studenter i andra länder.

Arkivstudier

Som arbetarlitteraturforskare förväntar man sig kanske inte att hamna på Centrum för näringslivshistoria, men det var faktiskt just där jag tillbringade hela dagen i går. Anledningen till mitt besök var att Bonniers arkiv finns där, och i det arkivet finns det en massa material om Stig Sjödin som jag länge velat ta en titt på. Det som intresserar mig mest är Sjödins korrespondens med sitt förlag, men Bonniers samling av recensioner av Sjödins böcker är naturligtvis också intressant.
Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att såväl breven som recensionerna innehöll massor av intressanta saker. Några av mina hypoteser om Sjödins diktning stärktes, och dessutom fick jag en rad nya uppslag. Förhoppningsvis kan jag ganska snart publicera några resultat av minst studier, men för att komma vidare med det större projekt om Sjödin som jag börjat arbeta på måste jag också gå igenom det han publicerat i fackföreningspressen, och det är ett stort jobb... Förhoppningsvis hittar jag någon eller några studenter som är villiga att hjälpa mig med grävarbetet.