Anneli Jordahl, Som hundarna i Lafayette Park

Anneli Jordahls nya roman handlar om en kvinna som blir änka efter att hennes man omkommit i en arbetsplatsolycka. Som ett led i sitt bearbetande av sorgen börjar hon föra bok över just sådana dödsfall. Hon skaffar också hund.
Efter ett tag börjar hon fundera över likheterna mellan arbetardöd på jobbet och det dödliga våld som svarta amerikaner utsätts för. Detta resulterar i att hon åker till USA för att träffa Angela Davies och försöka ta reda på mer om de svarta pantrarnas samarbete med arbetarrörelsen. Innan avresan försvinner hunden.
När hon kommer hem kommer hon i kontakt med en ensamkommande flyktingpojke. Vid något tillfälle kallar hon honom Boris. Så hette hennes man, och det var också det namn hon gav sin hund.
Det som främst tilltalar mig med romamnen är att den skildrar en tankeprocess. Som läsare får man helt enkelt följa med huvudpersonen på en spännande intellektuell resa och när man läst klart har man fått med sig en hel del insikter.
Även stil och språk imponerar, liksom den psykologiskt insiktsfulla skildringen av huvudpersonens sorg och hennes relation till sin dotter.
Dock tycker jag att berättelsen blir litet rörig mot slutet, när såväl arbetardöden som den amerikanska rasismen hamnar i bakgrunden.
Som helhet betraktad är dock Som hundarna i Lafayette park en stark roman.

Riktiga Elsie

Ivar Lo-Johansson hävdade att hans lilla skrift "Statarklassen i Sverige" från 1941 var skriven för dem som inte trodde på skönlitteratur. I romaner som Godnatt, jord och Bara en mor, samt i en lång rad noveller, hade han ju redan skildrat statarna och statsystemet.
När jag såg att Elsie Johansson gett ut en memoirbok – Riktiga Elsie – tänkte jag att hon kanske resonerade på samma sätt. Sitt liv har hon ju redan beskrivit i, eller använt som råmaterial till, såväl diktsamlingar som romaner.
Dock tycker jag att även av den som inte tvivlar på skönlitteraturen bör läsa fru Johanssons memoirbok. Just memoirformen gör nämligen att hennes liv här framträder på ett annat sätt än i dikterna och romanerna. (Att berättarformen är viktig insåg nog även Lo-Johansson med tiden – han kom ju att berätta om sin erfarenheter otaliga gånger i olika former.) Dessutom innehåller Riktiga Elsie mer än sådant som berättats förut, exempelvis intressanta resonemang om förbindelserna mellan författarens liv och hennes verk och – inte minst – om hur hon blev en av Sveriges viktigaste arbetarförfattare.

Eija Hetekivi Olsson, Miira

Jag var mycket förtjust i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland när den kom ut 2012 (min recension i dåvarande LO-tidningen hittar man här). Nu har det kommit en fortsättning: Miira. Som framgår av min recension i Arbetet är jag fortfarande mycket förtjust.

Arbetarskrivare i ljudboksform

Föreningen Arbetarskrivare har just gett ut en ny antologi: Efter oss. Till den kommer jag att återkomma så snart jag skaffat och läst den. (Dessutom kommer jag att gå till Poeten på hörnet i Malmö 1 oktober för att höra några av de medverkande prata om antologin.) Men innan jag läser kommer jag att lyssna till några av bidragen. Arbetarskrivanra har nämligen spelat in en massa uppläsningar ur antologin och lagt ut den på SoundCloud. Ett utmärkt initiativ tycker jag.

Kristian Lundberg: Dagar bland skuggor, träd och vatten & Gud är inte ett främmande namn

Kristian Lundberg är aktuell med två böcker: den självbiografiska romanen Dagar bland skuggor, träd och vatten, som utgör fjärde delen i den svit som inleddes med Yarden 2009, och Gud är inte ett främmande namn.
I den förra står författarens erfarenheter av psykisk sjukdom i centrum, i den senare handlar det om hans gudstro. Inåtvänt, kan man alltså anta. Men då har man fel.
För den första berättelsen är fast förankrad i en konkret miljö: ett Malmö bebott av dem som äger och dem som ingenting har och där "klassmärket sitter som ett piskrapp över ryggen" på somliga. Samma sak gäller den andra boken, i vilken man inte bara får ta del av tankar och funderingar om Gud, utan också följa med till exempelvis EU-migranternas läger och Migrationsverkets förvar. Lundbergs törstande efter Gud är nämligen "en törst som kräver både social, ekonomisk och andlig rättvisa".
Dagar bland skuggor, träd och vatten och Gud är inte ett främmande namn utgör viktiga byggstenar i Lundbergs oeuvre. Här ges delvis nya perspektiv på sådant han skrivit om i exempelvis Yarden och En hemstad. Men de är också drabbande i egen rätt. Och vad gäller språk och stil har de faktiskt en lyster som är starkare än de tidigare verken.

Klass 2016:3

Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass går från klarhet till klarhet. I det senaste numret – som är det tjockaste hittills – kan man bland annat läsa intervjuer med John Ajvide Lindqvist, Aino Trosell och Robert Nyberg, noveller och dikter av Erik Löfvendahl, Eva Nysäter och Bernt-Olov Andersson, ett föredrag om arbetarlitteratur av Rasmus Landström och recensioner av en handfull intressanta böcker (varav några inte får den uppmärksamhet de förtjänar i andra medier).
Av dessa texter gjorde Nysäters novell – "Min sommar i underjorden" – särskilt stort intryck på mig. Den legerar på ett elegant sätt iakttagelser från en arbetsvardag i tunnelbanan med existentiella funderingar och lyckas dessutom kombinera det humoristiska med det allvarliga. Den är också vackert illustrerad av Gun Hammer. (En av tidskriftens avgjorda kvaliteter är för övrigt just de fina illustrationerna. I detta nummer bidrar exempelvis Jane Morén med utsökta fotografier och teckningar.)
Den som intresserar sig för arbetarlitteratur eller frågor om litteratur och klass måste hålla sig med denna tidskrift. Information om hur man tecknar en prenumeration hittar man här.

Ola Larsmo, Swede hollow

Vilhelm Moberg är en av de viktigaste företrädarna för det svenska 1930-talets arbetarlitteratur. Men hans magnum opus – utvandrarserien – präglas inte av något utpräglat proletärt perspektiv. Det syliggörs bland annat av Gunnar Adolfssons roman Född i våra dalar (1970). Där berättas nämligen en annan emigrationshistoria, som handlar om dem som inte ens hade råd att ta sig till Amerika utan fick nöja sig med att bli lantarbetare på godsen i norra Tyskland. Och nu har det kommit ytterligare en utvandrarskildring som har ett annat perspektiv än Mobergs: Ola Larsmos Swede hollow, som skildrar svenska arbetare som kring år 1900 slår sig ned i ett slumområde i St. Paul, Minnesota. Att deras historia berättas är viktigt av flera anledningar. För det första synliggör den en viktig aspekt av den svenska (och amerikanska) arbetarklassens historia. För det andra har den bäring på några av vår tids viktigaste politiska frågor. Diskussionerna om exempelvis EU-migranter och ensamkommande flyktingbarn skulle nämligen tjäna på en ökad medvetenhet om att också fattiga och socialt utsatta svenskar en gång i tiden begav sig till främmande länder för att försöka få det litet drägligare.

Nordisk Arbetarlitteratur V

I november hålls konferensen Nordisk Arbetarlitteratur V i Bergen. Nedan följer konferensprogrammet samt uppgifter omhur man kan komma i kontakt med arrangörerna:

                                              

10.-12. november 2016, LLE/Universitetet i Bergen                               

Nordisk arbeiderlitteratur V:

Kartlegging, begrepsbruk, forskningstradisjon

Torsdag 10. november, HF-bygget, rom 435

13.00-13.15. Åpning ved Johan Myking og Christine Hamm, Universitetet i Bergen

Arbeiderlitteraturens kvalitet, litteraritet og intertekstualitet

13.15-13.45. Bibi Jonsson, Lunds universitet:

Vad menas med god arbetarlitteratur?

13.45-14.15. Anna Forssberg, Karlstads universitet:

Formexperimenterande arbetaritteratur – John Dos Passos 42:nd parallell och Aksel Sandemoses Vi pynter oss med horn

Pause

14.30-15.00. Beata Agrell, Göteborgs universitet:

Familjebegrepp, arbetarlitteraritet och klassperspektiv som redskap i forskningen. Exemplet Mathilda Roos

15.00-15.30. Peter Forsgren, Karlstads universitet:

Ett återbruk av verket. Sonja Åkessons ’Besök på Sandvikens Jernverk’ och Stig Sjödins ’Sotfragment’

Pause

15.45-16.45 Arkitektonisk klassevandring med Siri Skjold Lexau, UiB

1900-2100 Diskusjon om arbeiderlitteratur på Bergen offentlig bibliotek med Marit Eikemo, Eirik Vassenden, Beata Agrell og Magnus Nilsson

Fredag 11. november, HF- bygget, rom 435

Essay, tidsskrift og kritikk

10.00-1030: Elin Stengrundet, Universitetet i Bergen:

«Den raa Arbeider er et Barn» – Arbeideren i Wergelands For Arbeidsklassen

10.30-11.00. Irene Iversen, Universitetet i Oslo:

«Vi fikk ingen arbeiderdiktning.» Torborg Nedreaas i lys av Nils Johan Ruds påstand.  

Pause

11.15-11.45. Eirik Vassenden, Universitetet i Bergen:

Litteraturkritikken i Social-demokraten

11.45-12.15. Kjell- Olav Hovde, Store norske leksikon:

Om litteraturformidling i et nettleksikon  

Lunsj

Sjanger, status og overskridelse

13.30-14.00. Pasi Metsä, Tammerfors universitet:

I dialog med Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 och Svallgränden 5

14.00-14.30. Sandra Mischliwietz, Westfälische Wilhelms-Universität Münster:

Hopsnackat och hopskrivet – Arbetarlitteraturens relation till litteraturen, författarrollen och den egna traditionen

14.30-15.00. Anders M. Gullestad, Universitetet i Bergen

Arbeiderlitteratur og/eller magisk realisme i Kjartan Fløgstads Dalen Portland?

Pause

Arbeiderlitteraturens kvinner, kropp og familie

15.15-15.45. Åsa Arping, Göteborgs universitet:

Arbetarlitteraturens döda vinkel – hemarbete och klassresa i Kristina Sandbergs trilogi om Maj Berglund

15.45-16.15. Anemari Neple, Universitetet i Bergen:

Var husmoren en arbeider? Om husmorparadokset i norsk arbeiderlitteratur.

Pause

16.30-17.00. Pål Bjørby, Universitetet i Bergen:

Arbeiderkroppens estetikk: Tre faser i europeisk kulturhistorie.

17.00-17.30. Ole Karlsen, Høgskolen i Hedmark:

 «Fy skam deg.»: Far-sønn-problematikken i Vidar Sandbecks erindringsromaner

1900 Festmiddag for deltakerne  

Lørdag 12. november, HF-bygget, rom 435

Arbeiderlitteraturens historie og begrepshistorie

10.00-10.30. Magnus Nilsson, Malmös högskola:

Skapandet av den svenska arbetarlitteraturen

10.30-11.00. Johannes Björk, Umeå universitet:

Arbetarlitteraturens dispositiv: om formeringen och förskjutningen av arbetarlitteraturens identifikationsformer.

Pause

11.15-11.45. Per-Olof Mattsson, Stockholms universitet:

Arbetarlitteraturens och nationallitteraturens konstruktion som politisk process

11.45-12.15: Christer Ekholm, Göteborgs universitet

Den mindre arbetarlitteraturen

12.15-13.00 Oppsummering

13.00-14.00 Lunsj

Konferansen er åpen for alle interesserte. Det er mulig å høre på utvalgte foredrag. Interesserte bes gi beskjed på forhånd (send mail til Christine.Hamm@lle.uib.no). Velkommen!

Nanni Balestrini, We Want Everyhing

När förlaget Verso nyligen hade rea på e-böcker köpte jag bland annat Nanni Balestrinis We Want Everything: the novel of Italy's hot autumn – i original heter den Vogliamo tutto (1971) och på svenska har den givits ut som Revolten i Torino (1972) – som handlar om de vilda och våldsamma strejkerna i den italienska industrin 1969, samt deras ekonomiska och politiska förutsättningar.
I en första del skildras en "typisk" arbetare från södra Italien som reser norrut för att bli industriarbetare. Berättelsen om honom utgör ett slags bakgrund för romanens andra del, som handlar om en strejk vid en bilfabrik i Torino.
I den första delen är tonen informell: författaren vill ge intrycket av att huvudpersonen berättar om sitt eget liv med sina egna ord. I den andra delen används mer formella retoriska/litterära former – exempelvis krönikan och det politiska talet – för att skildra och analysera strejken.
Sammantaget ger romanen en god bild av strejken och de strejkande. Men medan den första berättelsen är engagerande är den andra faktiskt ganska långtråkig. Att få en inblick i en syditaliensk arbetares funderingar är helt enkelt intressantare än att få ta del av långa och ganska enhanda utläggningar om anarokysindikalistisk strejkstrategi eller detaljerade beskrivningar av arbetsnedläggelser och upplopp.
Den värld som skildras i We Want Everything är en annan än den som europeiska industriarbetare lever i idag. Exempelvis har den så kallade "massarbetare" som Balestrini skildrar i stor utsträckning ersatts av ett "prekariat". Men allt har inte ändrats. Arbetsmigration har exempelvis inte blivit mindre viktigt. Och romanens grundläggande idé – att arbetarrörelsens mål borde vara att befria mänskligheten från lönearbetets förbannelse – är fortfarande tänkvärd.

Hesiodos och arbetarlitteraturen

Gustave Moreau,
"Hesiodos och musan"
(1891)

I november ska jag åka till Bergen och delta i konferensen Nordisk arbetarlitteratur V. Mitt föredrag kommer att handla om jakten på den förste arbetarförfattaren och den arbetarlitterära traditionens begynnelse.
Det mest extrema svaret på denna fråga är att arbetarlitteraturens historia börjar där litteraturhistorien börjar, hos de gamla grekerna, och att den första arbetarförfattaren också skulle vara den första författarpersonligheten i den västerländska litteraturtraditionen, nämligen Hesiodos.
Hesiodos två mest kända verk – tillika de enda som man med säkerhet vet att han skrivit – är Theogonien och Verk och dagar. Det förstnämnda är en skapelseberättelse om såväl jorden som gudarnas värld. Det senare är huvudsakligen en didaktisk dikt om jordbruk. Dock innehåller den även annat, exempelvis rasande angrepp på författarens bror. Dessutom pläderar verket, bland annat med utgångspunkt i myten om Prometheus (och med kritisk udd mot den föregivet late brodern), för att arbete är någonting hedervärt. Detta innebär att Verk och dagar (vid sidan av den explicita kritiken av broden) uttrycker en implicit kritik av den adel som inte bara lät sig försörjas av andra, utan dessutom såg ned på dem som arbetade åt dem. (Senare skulle liknande tankar även komma att framföras av anti-demokraten Platon.)
Vidare hittar man i Verk och dagar en intressant tematisering av förattarens sociala position. Det åberopande av muserna som inleder verket kan nämligen (bland annat) läsas som ett rättfärdigande av att Hesiodos, som tillhörde ett lägre skikt än det ur vilket litteraterna vanligen rekryterades, över huvud taget ägnar sig åt litteratur. Som bland annat Eva Adolfsson visat hittar man liknande resonemang i upptakten till många arbetarlitterära verk.
Liksom senare tiders arbetarförfattare hörde Hesiodos alltså till en social grupp som utmärktes av att den arbetade (åt andra) och liksom för dem innebar det att han upplevde sig som en outsider på litteraturens område och tematierade detta i sina verk. Det gör honom inte till arbetarförfattare – men det visar att arbetarlitteraturen inte kan diskuteras avskiljd från litteraturhistorien i stort.

Den grekiska kulturen och klassamhället

Den kulturella blomstringen i det antika Grekland var enastående. Grekisk filosofi, skulptur, arkitektur och - inte minst - litteratur utgör utgångspunkt och ideal för stora delar av den västerländska traditionen.
Särskilt stark var blomstringen i Aten. Där verkade filosofer som Platon, Sokrates, Aristoteles (samt den av Platon och historien styvmoderligt behandlade Protagoras) och där byggdes det mäktiga Parthenon (i vilket man fann Phidias enligt ryktet fantastiska Athenastaty). Det var också i Aten som en av antikens viktigaste litterära genrer skapades: den attiska tragedin, främst företrädd av dramatikerna Aischylos, Sofokles och Eurpides.
Men, invänder kritiker ofta: den blomstringen vilade på slaveri. Att medborgarna hade tid att sitta på teatern eller att skriva dramer var ett resultat av att en stor del av det samhälleligt nödvändiga arbetet utfördes av slavar. Särskilt ofta kommer invändningen från marxister, som hänvisar till att Marx och Engels menade ju att den grekiska antikens "produktionssätt" baserades på exploatering av slavar eller citerar Walter Benjamin berömda formulering om kulturarvet ur hans Historiefilosofiska teser från 1940: "Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari".
i boken Peasant-Citizen and Slave: The Foundation of Athenian Democracy ger dock den marxistiska historikern Ellen Meiksins Wood (som gick bort tidigare i år) en delvis annan bild av saken. Hon menar nämligen att den ekonomiska basen för den atenska demokratin – under vilken den kulturella blomstringen var särskilt stark – var ett jordbruk som huvudsakligen bedrevs av bönder som var medborgare och där slavarbetskraft inte tycks ha spelat någon större roll.
Naturligtvis skapade atenarna inga skådespel förrän deras mer grundläggande behov var tillfredsställda, men dessa tillfredsställdes alltså inte huvudsakligen genom slavarbete, utan genom arbete utfört av fria medborgare. Och att detta arbete räckte till för att finansiera en enastående kulturell blomstring berodde främst på att medborgarna inte behövde betala tributer till eller göra dagsverken åt aristokratin. Enligt Meiksins Wood innebar nämligen Solons reformer kring år 600 inte bara, som man fick lära sig i skolan, att de medborgare som inte kunna betala sina skulder inte längre riskerade att göras till slavar, utan också att medborgarna på ett för tiden radikalt sätt befriades från sina "plikter" att försöja överklassen. (Att överklassen med tiden skaffade sig stora mängder slavar är en annan sak...)
Den kulturella blomstringen i Aten sprang alltså ur medborgarnas ekonomiska frihet och ur det demokratiska system som kom att utgöra den politiska överbyggnaden på denna frihet (och som bland annat tog sig uttryck i att Aten blev det första samhället i världen där läskunnigheten var allmänt utbredd). Att den skulle ha varit en produkt av omfattande slaveri verkar mest vara en myt som spritts ut av demokratins motståndare i modern tid. Det verkliga grekiska barbariet hittade man nog på annat håll, exempelvis i Sparta, där en liten grupp av medborgare försörjdes av en stor massa förslavade "heloter". Och arvet från Sparta är väldigt klent vad gäller såväl arkitektur och skulptur som filosofi och litteratur. I det fallet skapade barbariet alltså knappt några kulturdokument alls.

Pirkko Saisio, Livets gång

Bild ur TV-filmatiseringen av
Pirkko Saisios Livets gång

Efter att ha läst en del forsking om finsk arbetarlitteratur beslutade jag mig för att ta mig en titt på några skönlitterära texter också. Den första jag fick tag på var Pirkko Saisios debutroman Livets gång som kom ut 1975 (och som översattes till svenska av Jens Hildén redan samma år).
Den skildrar en finsk arbetarfamilj i Helsingfors under decennierna efter andra världskriget, med fokus på arbetarkvinnan Eila och hennes dotter Maria. Romanen är utan tvekan socialrealistisk, men just eftersom man får följa två karaktärer blir såväl skildringen som den skildrade världen dynamisk.
Livets gång blev en stor succé i Finland och har bland annat filmats för TV. Saiso har senare skrivit flera andra romaner och även varit verksam som skådespelare och dramaturg.