Rapport från forskartorget

Igår pratade jag på Forskartorget på bokmässan i Göteborg. Jag tycker att det gick ganska bra. För den som vill veta vad jag sa rekommenderar jag NEs "Kunskapsbloggen" där Ellen Albertsdóttir refererar och kommenterar mitt anförande.

Skarpt läge

Skarpt läge är den sjunde antologin som ges ut av Föreningen arbetarskrivare, en förening för författare som skriver ”med utgångspunkt i arbetet”. Liksom i de tidigare antologierna samsas här etablerade författare – exempelvis Aino Trosell, Maria Hamberg och Sven Wernström – med sådana som har skrivandet som hobby eller ännu väntar på sina genombrott.

Dikterna och novellerna i samlingen håller genomgående hög kvalitet och många av dem är rent av mycket bra. Stilistiskt dominerar det realistiska berättandet, men de flesta författarna har också ett gott öra för språkets skönhetsvärden.

En av mina favorittexter är Jane Moréns novell ”Betty och Klassklyftan” som handlar om klassamhällets återkomst. En annan är Jenny Wrangborgs dikt om solidaritet, ”Löftet”, och en tredje Andreas Svanbergs novell ”Snyggt med solen”, som skildrar städningen av en privatbostad.

Tematiskt är dessa bidrag typiska för samlingen. De flesta texterna i Skarpt läge skildrar nämligen det moderna arbetslivet, det nygamla klassamhället och vår tids drömmar om ett bättre samhälle. En angelägnare bok är det alltså svårt att tänka sig såhär några dagar efter ett val som visat att arbetarrörelsen helt saknar politiska visioner.

Från bokmässan till Tyskland

I morgon (fredag 24 september) ska jag prata på Forskartorget på bokmässan i Göteborg. Mitt föredrag börjar 12:30 och kommer att handla om min bok Den föreställda mångkulturen (samt en liten, liten aning om Sverigedemokraterna...). Det kostar ingenting att lyssna (förutom entrébiljetten till mässan) så jag hoppas på en stor publik.

Efter bokmässan lämnar jag landet. Jag ska nämligen vara gästlärare i Münster under två terminer. Där ska jag bland annat ge en kurs om svensk arbetarlitteratur och en kurs om litteratur och klass.

Förhoppningsvis kommer jag att få så många nya intryck att bloggen kommer att flöda över. Dock ska jag från mitten av oktober även blogga om min forskning för Riksbankens jubileusfond, så eventuellt kommer denna blogg under en period mest bestå av länkar dit.

Althusser och den marxistiska litteraturteorin

Den litteraturvetenskapliga forskningen om klass dominerades länge (åtminstone i vissa kretsar) av den franske kommunistiske filosofen Louis Althussers teorier (ofta förmedlade via Althussers student och kollega Pierre Macherey). Så småningom begick dock många av de althusserianska litteraturforskarna fadersmord. Terry Eagleton, som kanske var den mest kände företrädaren för den althusserianska skolan inom den engelskspråkiga litteraturvetenskapen, distanserade sig exempelvis tydligt från sin läromästare under 1980-talet.

Helt bortglömda har Althussers teorier dock aldrig varit inom litteraturforskningen. Hos den mest inflytelserike marxistiske litteraturteoretikern under senare år, Fredric Jameson, hittar man exempelvis ofta hänvisningar till Althussers determineringsbegrepp.

Och i takt med framväxten av en "postmodern" (icke-essentialistisk och dialektisk) marxism har Althusser kommit att ådra sig allt större intresse. Den "postmoderna" marxismen kan nämligen i stor utsträckning ses som en radikaliserad version av Althussers tankebygge.

Därför är det inte särskilt förvånande att det under senare år kommit ut flera nya böcker om Althussers marxistiska litteraturteori. Två av dessa har jag läst.

Warren Montags Louis Althusser (2003) är en djuplodande och delvis ganska innovativ genomgång av Althussers tänkande om litteratur och teater. Luke Ferretters bok från 2006 - som har samma titel som Montags - har mer karaktären av introduktion till såväl Althussers teorier som till olika typer av althusseriansk litteratur- och kulturvetenskap.

Båda böckerna är läsvärda. Men den som vill ha riktig nytta av dem måste också ge sig på den "postmoderna" marxism inom vilken Althussers teorier om klass och litteratur åter blivit aktuella. Det gör man "lättast" genom att läsa Stephen A. Resnicks och Richard D. Wolffs bok Knowledge and Class, eller genom att följa det som skrivs i tidskriften Rethinking Marxism. Man kan också vänta på att jag hunnit litet längre i min forskning. Så småningom kommer jag nämligen att presentera ett utkast till en "postmodern" marxistisk litteraturteori och förklara hur denna förhåller sig till den althusserianska litteraturteorin. Fast det kan nog ta ett tag innan jag blir klar...

Dagens bok

Idag recenserades min bok Den föreställda mångkulturen på hemsidan "Dagens bok". Recensenten Ella Andrén avslutar sin text såhär:

Den föreställda mångkulturen är samhällstillvänd litteraturvetenskap när den är som bäst. Nilsson både tar de undersökta romanerna på allvar och sätter in dem i ett större sammanhang, som en del av vår förståelse av samhället, som något som både färgas av våra föreställningar och som är med och färgar dem. Det här är helt enkelt skönlitteratur som något ytterst relevant.

För att läsa hela recensionen, klicka här.

Plutarchos som klasskildrare

När Karl Marx i Kommunistiska manifestet ska illustrera sitt slagord om att all hittillsvarande historia är historien om klasskamp börjar han med att peka på förhållanden i antikens Rom. "I det gamla Rom", skriver Marx, "har vi patricier, riddare, plebejer [och] slavar".

Att Marx börjar just där är ingen slump. Den historia han talar om är ju (som Engels senare underströk) den nedskrivna historien. Och denna började, för otaliga generationer av bildade européer, just under antiken och just i Rom eller Grekland.

En av de historiker som präglat senare tiders bild av antiken är Plutarchos. Han har bland annat försett Shakespeare med material till flera historiska dramer och sett till att en lång rad antika sentenser fått status av bevingade ord.

Nyligen kom fem av Plutarchos biografier ut i ny svensk översättning av Ingemar Lagerström. Dessa biografier är läsvärda av många anledningar: de är roliga, språkligt briljanta, inflytelserika etc. Men de ger också en inblick i de klassförhållanden och -stridigheter som Marx skriver om i Kommunistiska manifestet.

I biografin över Crassus berättas exempelvis utförligt om Spartacusupproret. Och i biografin över Coriolanus ägnas stor uppmärksamhet åt "ståndsstriderna" mellan patricier och plebejer under den romerska republikens två första århundraden. Bland annat behandlas "secessio plebis" - folkets uttåg.

Förhistorien till detta uttåg var en serie oroligheter och uppror med anledning av att rika fordringsägare av senaten tilläts ta till hårda metoder för att driva in skulder från folket. Efter ett tag gick det så långt att plebejerna vägrade att ställa upp som soldater i försvaret mot sabinerna som ryckte fram mot Rom. Och så småningom valde de rent av att marschera iväg till ett heligt berg utanför Rom och förskansa sig där.

Patriciernas motdrag blev att försöka tala de trilskande plebejerna tillrätta. Uppdraget gavs till Menenius Agrippa, som läste upp en fabel om hur människokroppens olika delar gjorde uppror mot magen och beskyllde denna för att leva på de andras arbete. Magens svar blev naturligtvis att han visserligen tog emot näring från de andra, men att denna sedan skickades tillbaka. Efter att Agrippa berättat denna fabel (som Marx i Kapitalet beskriver som "absurd") lugnade sig plebejerna. Men deras uppror ledde ändå till att deras politiska inflytande stärktes. Bland annat fick de rätt att utse fem folktribuner som skulle tillvarata deras intressen mot den aristokratiska senaten.

Plutarchos biografier är alltså inte bara en del av det klassiska kulturarvet. De är också viktiga dokument om den historia som är historien om klasskampen.

Om Den föreställda mångkulturen i TfL

Min bok Den föreställda mångkulturen har recenserats i Tidskrift för litteraturvetenskap (2010:2). Recensionen - som författats av Ragnar Haake, doktorand i Umeå - är både välskriven och välvillig. Bland annat kittlas mitt ego av att Haake tycker att jag "grundligt och övertygande" visar att "invandrarförfattare" som Khemiri och Bakhtiari i själva verket "går i kritisk dialog" med såväl diskursen om invandrarlitteraturen som med "föreställningen att begreppet etnicitet är nyckeln till förståelse av dagens Sverige", att han "imponeras av det intellektuella arbetet bakom boken" och att han uttrycker glädje över att "få ta del av en litteraturvetenskaplig studie som på ett så beslutsamt, engagerat och ändå otvunget sätt griper rakt in i en pågående samhällsdebatt".
Eftersom min glädje över beröm alltid är mindre än min irritation över kritik känner jag mig dock föranledd att ge några kommentarer till Haakes invändningar mot min forskning.
Ett litet nålstick som Haake levererar gäller att mina litteraturanalyser skulle präglas av "ett visst tunnelseende". Det är inte första gången jag fått höra detta, så jag har ett färdigt svar på lager. Detta svar är jag villigt erkänner att jag tittar genom en tunnel. Det gör de flesta som specialstuderar någonting från en viss utgångspunkt och med hjälp av vissa teoretiska redskap. Vetenskap kallas det.
Dessutom är jag skeptisk till kravet på att man alltid ska försöka ser saker och ting från flera håll samtidigt. Denna skepsis delar jag för övrigt med huvudpersonen i Folke Fridells roman Greppet hårdnar (1948), som har följande att lära oss: "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35).
Haakes tyngst vägande invändning mot min bok gäller den "definitiva gränsdragning" jag påstås göra mellan "klassbegreppet och begrepp som etnicitet och genus". Detta beror på att han läst slarvigt. I min bok pläderar jag för en analytisk distinktion mellan begreppen klass och identitet (samtidigt som jag hävdar att klass och identitet i praktiken är sammanflätade fenomen). Syftet med denna distinktion är att möjliggöra en annan analytisk distinktion, nämligen den mellan omfördelningspolitik (klasspolitik) och erkännandepolitik (identitetspolitik). Och denna distinktion verkar Haake gilla. Han skriver nämligen att jag "onekligen" har "en viktig poäng" när jag "påminner om denna distinktion": "Om klass reduceras till en identitet osynliggörs också klassidentitetens verkliga grund: den ekonomiska orättvisan och, i förlängningen, den kapitalistiska ekonomin". Men denna poäng kan alltså bara göras om man analytiskt skiljer på klass och identitet. (Att Haake inte förstått detta visas för övrigt av att han i citatet ovan kopplar samman "klassidentiteten" - snarare än den ekonomiska kategorin klass - med de orättvisor som konstituerar fenomenet klass.)
Som alternativ till min distinktion anbefaller Haake "forskningen kring intersektionalitet". Men denna forskning är oförenlig med den distinktion mellan klasspolitik och identetspolitik som jag gör (och som Haake finner sympatisk). Ja, den är rent av - särskilt i den urvattnade form den fått på svenska universitet - snarast att betrakta som ett uttryck för den reduktion av det sociala livet till en identitetsparad som jag (med hjälp av teoretiker som Nancy Fraser och Walter Benn Michaels) angriper i Den föreställda mångkulturen.