Torsdag 6 februari presenteras minitemat i senaste numret av tidskriften Arbejderhistorie – "kvinnoliv i arbetarlitteraturen" – vid ett seminarium på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Det är fritt inträde, men man ska helst anmäla sig via museets hemsida, där man också hittar det fullständiga programmet. Väl mött!
 |
I inledningen av den första Harry Potter-romanen beskrivs hur huvudpersonen upptäcker en ny värld mitt i vardagen. Kanske är en hemlös kvinna i själva verket en häxa? Kanske är det lugna förortskvarteret en spelplats för en episk kamp mellan ont och gott?
När jag läste den romanen kom jag att tänka på hur det var när jag i de tidiga tonåren gick med i SSU. Plötsligt öppnade sig en annan verklighet för mig. En ung kille som jobbade på den lokala bensinstationen visade sig vara en drivande kraft i den lokala socialdemokratiska föreningen. En kompis mamma höll ideologiskt laddade tal på arbetarkommunens representantskap. Folk var helt enkelt mer än sina vardags-jag.
För även om Flygt uppehåller sig mycket vid "de stora namnen" – Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Gunnar Sträng, Tage Erlander, Torgny Lindgren, Max von Sydow med flera – så påminner hans roman också om att den socialdemokratiska politiken på 1970-talet faktiskt var baserad i folkrörelser. 35.000 kom till stadion för att delta i valupptakten, och många av dem representerade organisationer som organiserade miljontals människor. Palmes tal, som återges i romanen, är också inriktat på att entusiasmera såväl medlemmarna i dessa organisationer som andra delar av befolkningen
Att denna aspekt av vår politiska historia så sällan uppmärksammas är tankeväckande. Varför är det så? undrar man. Varför står ledarna så ofta i centrum? Kanske är en av anledningarna att arbetarrörelsen är så dålig på att berätta om sig själv?
Flygt skriver om det monument som står framför Folkets Hus i Malmö. Det har alla malmöbor sett – men hur många vet egentligen att det är en hyllning till den socialdemokratiske pionjären Axel Danielssons politiska gärning? Det modernistiska formspråket gör att budkapet måste förklaras, men det verkar ingen ha lust att göra.
För några år sedan restes ett monument över Danielssons hustru Elma, som också var en socialdemokratisk pionjär. Det är betydligt mer begripligt. Men åter igen är det en enskild individ som står i centrum.
Här finns alltså något för alla. De texter jag uppskattar allra mest är nog Micheal Pierses om klass och populärmusik i romanen och filmen The Commitments och pjäsen Dublin Oldschool samt Luka Lei Zhangs om migrantarbetarlitteratur i Asien. Ben Clarkes förord är också mycket intressant.
Själv bidrar jag med en resonerande text om vad arbetarlitteratur egentligen är. Den sammanfattar mina funderingar i ämnet från det senaste kvartsseklet och har varit mycket rolig att skriva.
Boken är ohemult dyr, men kan som tur är lånas på bibliotek (exempelvis finns den som e-bok på Malmö universitetsbibliotek). Be gärna era bibliotek att köpa in den, för den är närmast oumbärlig för den som intresserar sig föra arbetarlitteratur.
