Föredrag om Stig Sjödin

 I höstas höll jag ett föredrag om Stig Sjödin på Bokmässan i Göteborg, med anledning av att att jag tidigare under året gett ut boken Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Nu kan man se föredraget på nätet. För att titta, klicka här.

Podd om Stig Sjödins Sotfragment

 Den utmärkta podden Arbetarlitteratur har gjort ett avsnitt om Stig Sjödins Sotfragment, där man bland annat kan höra vad Bernt-Olov Andersson, Rasmus Landström och jag tycker. För att lyssna, klicka här. 

Édouard Louis, En kvinnas frigörelse

 I sin nya roman, En kvinnas frigörelse, skriver Édouard Louis om sin mor och om sin relation till henne. Han berättar om det våld hon uthärdade i decennier i en fattig arbetarfamilj i en by i norra Frankrike, innan hon – liksom Louis – lyckades slå sig fri.

Berättelsen är kort (romanen är bara 60 sidor lång), men varje ord är vägt på guldvåg och många meningar låter närmast som sentenser eller korta dikter. Såhär beskriver Louis exempelvis inledningen av sina föräldrars relation: "det dröjde inte länge förrän han blev en annan – det vill säga som alla andra".

Liksom i sina tidigare romaner skriver Louis en del om skrivandet, om hur hans arbetarklasskildringar är ett slags antilitteratur som bryter mot alla borgerliga litterära ideal. Bland annat skriver han att han fått lära sig att litteratur "aldrig ska försöka förklara, bara skildra verkligheten" men att han skriver för att förstå sin mors liv. Och han fortsätter såhär:

Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politiskt manifest, men ändå vässar jag varenda mening jag skriver som man slipar en knivsegg.

Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.

Louis idé att skrivandet kan användas för att förstå ett liv får mig att tänka på Rita Felskis artikel "Recognizing Class". Där analyseras bland annat Didier Eribons memoarbok Tillbaka till Reims, som är en av Louis viktigaste inspirationskällor. Enligt Felski skildrar Eribon inte bara sina klassupplevelser – genom att göra litteratur av dem omformar han dem också och gör dem därmed synliga på ett nytt sätt. 

Felski menar också att förvandlingen till litteratur upphöjer dessa erfarenheter. Och det tål att sägas också om En kvinnas frigörelse. Genom att göra sin mor till huvudperson i en roman fullbordar Louis hennes frigörelse. 

Om grekisk arbetarlitteratur

 Arbetarlitteratur är mitt huvudsakliga forskningsintresse. På fritiden ägnar jag mig åt att lära mig grekiska. Därför blev jag glad när jag nyligen hittade en artikel om grekisk arbetarlitteratur i Journal of Working-Class Studies: "The Transformation of Greek Working-Class Fiction from the Interwar period to the Present" av forskarna Vasiliki Petsa, Sofia Zisimopoulou, Anastasia Natsina och Ioannis Dimitrakakis (för att läsa den, klicka här). 

Som framgår av titeln ger artikeln en översikt av den grekiska arbetarlitteraturens utveckling. Men denna översikt är väldigt innovativ, eftersom begreppet arbetarlitteratur tidigare inte använts särskilt mycket i Grekland. Författarna skapar alltså själva den historia de beskriver, och visar därigenom att begreppet arbetarlitteratur kan användas för att synliggöra nya litteraturhistoriska samband. 

Artikelns teoretiska utgångspunkt är begreppet "answerability" som hämtas från Michel Bachtins tidiga skrifter:

[A]nswerability from the part of the author consists in giving voice to and ensuring conditions of visibility for, working-class subjects in ways which deviate from hegemonic paradigms. In terms of linguistic composition, answerability in working-class texts consists in ensuring that the various, class-bound linguistic registers co-exist in egalitarian terms within the text. In literary texts written by working-class authors, answerability consists in a specific kind of social responsibility, which allows workers to converse by means of various types of discourse, about common experiences, while also allowing the authors to express multiple working-class communities through their authorial voice. In terms of reader’s response, whether working-class or not, answerability acts as an invitation to join a working-class community of readers who also identify with the working-class characters or, respectively, to realize their class distance, which deters such identification.

Nu ser jag fram mot att försöka mig på att läsa några grekiska arbetarförfattare. De som omedelbart framstod som mest lockande är Christos Ikonomou och Dhimitris Nollas. Några av deras verk har också översatts till andra språk.

Tove Ditlevsen, Ungdom, Barndom och Gift

 Tove Ditlevsens självbiografiska romaner har plötsligt blivit internationella hits och höjs till skyarna av kritiker i såväl München som New York. Det är utmärkt, inte mist för att det fått Natur & Kultur att satsa på nyutgåvor och en nyöversättning (av den sista delen i trilogin: Gift).

Dem har jag läst under julledigheten (trots att jag brukar insistera på att läsa dansk litteratur på originalspråk). Och föga förvånande har jag gjort mig en del tankar om författarens klasskildringar.

Ditlevsen brukar inte räknas till de danska arbetarförfattarna. Det beror nog mest på att man i Danmark ofta hållit sig med en ganska snäv och politiserad definition av vad arbetarlitteratur är. 

Om man läser med öppna ögon blir det dock uppenbart att hon i sina självbiografiska romaner skildrar sig själv som en författare som är rotad i arbetarklassen. 

I de två första delarna i trilogin: Barndom och Ungdom hittar man exempelvis referenser (ofta explicita) till arbetarförfattare som Gorkij och Nexø och utförliga diskussioner av hur litteraturen alltid finns i ett klassammanhang. Bland annat understryks att arbetarklassen inte lämnat särkilt många skriftliga spår spår efter sig – vilket naturligtvis syftar till att uppmärksamma läsaren på att Ditlevsens böcker skildrar andra sociala miljöer än de man brukar möta i litteraturen.

Ditlevsen anlägger dessutom ett tydligt klassperspektiv på sådant som annars brukar framställas som allmänmänskligt. Inte minst betonar hon att hennes barndom var proletär och att den därmed skiljer sig från bardomar i andra klasser. Exempelvis berättar hon om att pubertetens mysterier inte är fullt så mysteriösa för de barn som alltid sovit i samma rum som vuxna...

I Gift – som annars inte handlar så mycket om proletära miljöer – understryker Ditlevsen också att en författares sociala sociala bakgrund kan vara väldigt viktig för hennes skapande: 

Jag tänker att Piet Hein inte vet vad det vill säga att vara fattig och behöva sälja nästan all sin tid bara för att kunna leva. Jag känner mycket större sympati för Halfdan Rasmussen, som är liten, mager, illa klädd och som lever på socialbidrag. Vi är från samma miljö och talar samma språk.