Marie Norin, ligga lik

 Marie Norins bok ligga lik skildrar en vuxen människas minnande av en barndom i social utsatthet och hur den bidragit till att forma hennes liv. Den är skriven i du-form, kanske för att markera distans mellan nu och då, kanske för att betona att det som berättas inte är unikt utan giltigt också för många andra.

Man skulle kunna kalla ligga lik en prosalyrisk berättelse om en klassresa. Men det är en resa som aldrig tar slut. Dels finns minnena och konsekvenserna av barndomen kvar, dels återvänder berättaren då och då till sitt utgångsläge, exempelvis när hon tvingas försörja sig med skitjobb, eller ta hand om män hon är tillsammans med. 

Den enda ljusglimten är själva berättandet. Såhär heter det på ett ställe i boken:

Det finns i dig eller där du kommer ifrån inga särskilda förmågor eller egenskaper som med nödvändighet måste bevaras eller återskapas, reproduceras. Det finns inget unikt med den du är eller det du kommer ifrån, av, ur. Ingen har någonsin, och kommer aldrig någonsin, peka på dig eller din släkt, familj och säga: Där ser ni en gren på på mänsklighetens träd som gjort skillnad. Ni har inte sett något som som inte också andra människor från andra släkter har sett, det finns ingenting ni har blundat för som inte också andra har blundat för, undvikit och ljugit om, tagit er fram via, sovit er igenom, lismat, koketterat, svurit, hämnats, hatat, fallit offer för, lämnat och lämnats, blivit svikna av och för osv, hundlikt krupit eller krupits för, bitit er fast vid, drömt om, stridit för. Ni är som vem som helst.

Men när detta icke-unika och därför påstått icke-intressanta liv blir litteratur blir det faktiskt något annat.

Jag är väldigt förtjust i Marie Norins böcker. Men frågan är om hon någonsin skrivit något jag tyckt mer om än ligga lik. På omslaget står att den utgör första delen i en trilogi. Jag längtar efter fortsättningen.