Douglas Stuart, Shuggie Bain

 I somras var den över allt. På varenda strandfilt, buss och parkbänk satt folk och läste Douglas Stuarts roman Shuggie Bain. Jag försökte också, men kom inte riktigt in i boken. Nu har jag dock gett den en andra chans och förstår plötsligt varför alla var så uppslukade. Romanens berättelse om Shuggie och hans uppväxt med en gravt alkoholiserad mamma i de sämre delarna av Glasgow på 1980-talet är nämligen oerhört fascinerande. 

I många recensioner lyfter man fram det faktum att Shuggie är homosexuell. Därför blev jag litet förvånad över att det motivet faktiskt ges ganska litet uppmärksamhet i boken. Istället är det på det klassamhälle där Shuggies mamma och många andra super ihjäl sig som Stuart fokuserar. Att Shuggie på flera sätt är en särling och avvikare framstår mest som ett halvt löfte om att han en gång ska lyckas ta sig bort från den miljö där han växt upp, något som så klart förstärks av Stuarts beskrivning av boken som delvis självbiografisk.

Att en berättelse om klassamhällets jävlighet blivit så oerhört populär är faktiskt någonting som förtjänar eftertanke. I media och i det politiska samtalet ägnas det ju inte så mycket uppmärksamhet, trots att de uppenbarligen kan engagera många männniskor...