Recension i Gefle Dagblad av Kampdiktare i Folkhemmet: Arbtarpoeten Stig Sjödin

 Det är inte alltid man blir profet i sin hemstad, men Stig Sjödin har utan tvekan en stark ställning i Sandviken där han växte upp. Därför är det inte särskilt förvånande att min bok om Sjödin – Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin – uppmärksammas i regionens tidningar. I Arbetarbladet återpublicerades Rasmus Landströms recension från Aftonbladet och i Gefle Dagblad har Kristian Ekenberg skrivit en lång och initierad anmälan.

Ekenberg tar inleder med att diskutera den stora kulturgärning som utförts i den svenska fackförbundspressen. Därefter tar han framför allt upp två saker i min bok: uppmärksammandet av det Sjödin skrev just i fackförbundspressen och den dialog samtida arbetarförattare som Jenny Wrangborg och Johan Jönson för med sin förgångare. Dessutom kommenterar han det faktum att dagens arbetarrörelse inte  håller kulturens fana särskilt högt:

Inte minst fyller Magnus Nilsson i de tysta åren, de 15 år då Sig Sjödin inte gav ut några lyriksamlingar på Bonniers men "nasade" dikter till fackförbundspressen. Han analyserar också vad som skilde dessa dikter, som riktade sig till arbetarsfären, från dem som han presenterade för en bredare offentlighet.

Förutom denna insats att gräva fram gulnande klipp med dikter och gamla prologer till kongresser är det Stig Sjödin i nutiden som jag läser med störst intresse. När Magnus Nilsson läser nu verksamma poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson och redogör för hur Stig Sjödin arv bearbetas av dem på samma sätt som Sjödin själv hade arbetarrörelsens kampsånger som råmaterial i sin egen diktning.

Största skillnaden är kanske synen på samhället. I de nutida poeternas skildring av arbetet finns litet hopp om att arbetslivet ska bli lättare, det handlar snarare om att bevaka de rättigheter som tidigare generationer kämpat sig till. Sjödin kritiserade socialdemokratin inifrån, besviken ibland men alltid med tron på att skönhetsfläckarna i folkhemmet som han pekat ut kan försvinna efter nästa valseger. Han mätte, som han formulerade det själv, det andliga pH-värdet i den stigande välfärden.

Det finns ett vemod när Magnus Nilsson skriver om den roll poesin hade inom arbetarrörelsen, ett arv som till stora delar har gått förlorat. Men även borgerligheten har mist sitt bildningsideal. De politiker som en gång anlitade Stig Sjödin för att skriva prologer till kongresserna hade fostrats i en arbetarrörelse som skulle erövra den borgerliga kulturen och göra den till sin. Nu förenas istället högern och vänsterns företrädare framför den tv som Fredrik Reinfeldt gav kronprinsessan i 30-årspresent.

Recensionen är bara tillgänglig i sin helhet för prenumeranter. (Men det finns ju bibliotek...)