Klyftan, igen

Anna Bondestam

 Jag har just gjort någonting ovanligt. Jag har nämligen läst om en bok omedelbart efter att jag läst den för
första gången.

Boken i fråga är Anna Bondestams Klyftan, som jag skrev om här på bloggen igår. Jag tyckte att den var mycket intressant och gripande, och kunde inte sluta grubbla på den. Så jag läste den igen.

Efter den andra läsningen har jag sorterat mina tankar och uttryck litet. Inte minst har jag grunnat på titeln. Den täcker nämligen flera motiv och temata i romanen.

En av de klyftor som skildras är den mellan bardom och vuxenvärld. Huvudpersonen, Rut, är ett barn, men kriget tvingar henne att kliva in i de vuxnas värld, åtminstone i vissa avseenden. Exempelvis inser hon att de vuxna inte alltid kan trösta, för att de också är rädda, och att de inte alltid kan ge sina barn den uppmärksamhet de förtjänar när vardagen fylls av skräck och hot.

En annan klyfta är den mellan verklighet och fantasi. Innan kriget är fantasivärlden för Rut värld av sagor och äventyr – under kriget blir den också en plats där man kan uppleva hemskheter som faktiskt ännu inte inträffat.

Bondestam skriver också om klyftan mellan ideal och realitet. Under kriget förvandlas abstrakta ideologiska motsättningar till högst konkret fiendskap mellan människor. I processen smulas många ideal sönder. Samtidigt kan just idealen bli det enda som rädda och utsatta människor kan luta sig mot.