Rent formellt är Henrik Bromanders serieroman Shahid/Skärvor ganska experimentell. Den kan nämligen läsas från två håll, och i mitten flätas två olika berättelser samman.
Innehållsligt känns dock mycket igen från Bromanders tidigare författarskap. Liksom tidigare visar han exempelvis hur sådant som kan framstå som extremt och märkligt för det flesta av oss faktiskt kan vara ganska rimligt under vissa förutsättningar.Tidigare har han bland annat skildrat unga män som blir fanatiska kroppsbyggare och fascister. Denna gång berättar han om en kille som blir IS-jihadist - och visar hur det kan vara ganska logiskt. Killen i fråga har nämligen efter ett tuff barndom fastnat i våld, missbruk och kriminalitet, och därför framstår den radikala islamismen helt enkelt som en livboj.
I den andra historien får vi följa en ung tjej som växer upp i en ganska dysfunktionell arbetarfamilj i liten stad i Skåne, men som lyckas ta sig till Stockholm och slå igenom som konstnär. På vägen alieneras hon emellertid (ytterlige) från sin familj, och trots framgångarna lyckas hon aldrig ta sig in i den överklassiga kulturvärlden. När hon inte längre hyllas blir därför fallet stort.
Bromander har alltså en skarp sociologisk blick, inte minst för klasskillnader. Men han är långt ifrån någon naturalist. Istället använder han sig av en bred konstnärlig palett. Hans teckningar är exempelvis naivistiska, medan hans personporträtt ofta har ganska stora psykologiska djup. Dessutom är han uppenbart inspirerad av Brechts idéer om förfrämligande (och om att dygder, idéer och skeenden måste förstås i sina sociala sammanhang).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar