Johan Jönson, Marginalia/Xterminalia

Johans Jönsons senaste diktverk utgörs av två böcker. Den första, som också är tjockast, har titeln Marginalia, men utgör enligt mig verkets centrum. Den innehåller en lång dikt som slirar mellan medvetandeström och teoretisk/politisk utläggning och som ständigt avbryts av repliker om diktjagets brist på pengar. Dessa avbrott är som mest intressanta när diktens huvudspår rör sig mot det abstrakta. Då påminner de om att litteratur faktiskt är någonting som har en ekonomisk bas utanför sig själv. Även poeter måste ju äta. Och den som bara diktar lär inte bli fet.

Xterminalia är en tunnare bok, men betydligt tätare. Här är sidorna välfyllda. Text blandas med bild. Olika texttyper står intill varandra. Ord är täckta av svart färg. 

Innehållsligt känns mycket igen från Jönsons tidigare verk: ett intresse för den groteska kroppen, funderingar om språket, politiska utbrott etc. Även formellt känner man igen sig. Inte minst fortsätter Jönson med sin poetiska utmattningsstrategi och med att väva samman olika texter. De typografiska experimenten har vi också sett tidigare, om än kanske inte i lika radikal form.

Det som främst intresserar mig hos Jönson är att han skriver ett slags arbetarlitteratur. Han tematiserar ständigt att han själv kommer ur arbetarklassen, och att hans lönearbete i exempelvis vården utgör en av förutsättningarna för hans diktning. Utgångspunkten för hans politiska diktning är också att kapitalismen är ett system i vilket arbetarklassen utsätts för oerhörda orättvisor.

Därför är det trist att han i stor utsträckning ignoreras av dem som intresserar sig för arbetarlitteratur, inte minst inom arbetarrörelsen. Visserligen har han fått Eyvind-Johnson-priset, men borde han inte också få åtminstone Stig Sjödin-priset, Ivar Lo-prisen och ABFs litteraturstipendium? Och varför uppmärksammas det han skriver om vårdarbete inte av Kommunal? Visst, Jönson är inte den mest folklige av poeter. Men förr kunde arbetarrörelsen faktiskt omfamna även de mest avancerade diktarna. Och det är en förutsättning för att denna rörelse inte helt ska dö som litterär miljö.