Den handlar om tre personer – Martin, Gustav och Cecilia – och om deras relationer under ca. 30 år. Martin är bokförläggare, men vill hellre vara författare. Hans fru, Cecilia, är idéhistoriker och hans bästa vän, Gustav, är framgångsrik konstnär. Alldeles efter att hon disputerat lämnar Cecilia Martin och deras två barn, Rakel och Elis, och försvinner till synes spårlöst.
Ett viktigt tema i romanen är förhållandet mellan å den ena sidan intellektuell och konstnärlig verksamhet och å den andra sidan det man skulle kunna kalla vardagslivet. Att Martin aldrig lyckas skriva någon roman beror exempelvis, åtminstone delvis, på att han måste ta hand om sin familj, och Cecilias försvinnande beror, återigen åtminstone delvis, på att hon inte kan förena rollen som förälder med sina intellektuella intressen. (Ironin är naturligtvis att medan Martin försöker skriva en roman genom att låta sig inspireras av stora verk visar Sandgren att hans liv utgör utmärkt underlag för litteratur.)
Över huvud taget framställs det intellektuella livet för övrigt som någonting ytligt och blodlöst, som ett spel utan mål och innehåll, som i stort sett tycks sakna djupare mening även för konstnärerna, författarna och akademikerna.
Samlade verk är också en berättelse om klass. Martin kommer ur arbetarklassen. Gustav, som han träffar på gymnasiet, och som är den som drar in honom i konstnärernas och de intellektuella värld, kommer däremot ur överklassen, liksom Cecilia. Att Martin aldrig riktigt lyckas ta sig ur deras skuggor verkar, åtminstone i någon utsträckning, ha med detta att göra. Medan han måste sommarjobba för att försörja sig kan Gustav exempelvis satsa helhjärtat på att måla (i sin mormors hus i Frankrike, som hon självklart ställer till hans förfogande). Och, medan Cecilia är uppfostrad i en familj där det är acceptabelt att göra nästan vad som helst för konstens skull kommer Martin från en miljö där intellektuella intressen (hans pappa har lärt sig flera språk och hans mamma är storläsare) odlas först när man sett till att det finna mat på bordet.
En litet märklig sak är att Samlade verk innehåller en rad skumma felskrivningar av framför allt utländska ord och uttryck. Exempelvis kallas hovedbanegården i Köpenhamn för "Hovedbahnhof". Ännu märkligare är det att Sandgren stavar fel till "gesammelte Werke", det vill säga till "samlade verk" på tyska. Är det möjligen ett sätt att understryka att de genombildade personerna i romanen faktiskt inte är så förbannat duktiga som de vill ge sken av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar