I år inledde jag min semester i Varberg, på Hotell Gästis. Där finns det böcker över allt och som gäst får man lov att förse sig. Första boken bjuder hotellet på, därefter är styckepriset tio kronor (men generöst nog lät man mig slippa betala för de böcker jag efter många överväganden valt ut).En av de böcker som följde med mig hem, och den första jag nu läst, var Alphonse Daudets genombrottsverk Brev från min kvarn från 1866. Den består av korta prosaberättelser i vilka författaren rapporterar hem till Paris litterära kretsar från Provence, där han bosatt sig i en gammal kvarn. Rapporterna gäller dels sådant han upplevt eller hört talas om i Provence (exempelvis ett besök hos skalden Mistral, som 40 år senare skulle få Nobelpriset), dels minnen från tidigare resor, bland annat till Algeriet.
Tonen är ofta romantisk, men ibland blir den social. Det senare kommer till kanske allra tydligast uttryck i novellen "Tullmännen". En av dem, Palombo, blir sjuk. Novellen avslutas såhär:
Ibland klagade Palombo sakta. Då vändes allas ögon mot den mörka vrå där den stackars kamraten höll på att dö långt ifrån de sina och utan hjälp; brösten hävdes och man hörde djupa suckar. Det var allt vad känslan av deras egen olycka pressade fram hos dessa havets lugna, saktmodiga arbetare. Inga uppror, inga strejker. En suck och ingenting vidare! ... Nej, jag tar fel. När en av dem gick förbi mig för att kasta en risknippa på elden sade han tyst till mig med smärtfylld stämma:Daudet var av borgerlig härkomst. Politiskt stod han till höger: han var monarkist, anti-demokrat och antisemit. Men även sådana författare kan alltså ibland formulera en radikal och drabbande kritik av klassorättvisor.
– Herrn förstår – vi har det ibland mycket besvärligt i vårt yrke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar