Bernt Olov Andersson, Den osynliga nåden

I oktober 2018 var jag i Sandviken för att hålla föredrag om Stig Sjödin (om det kan man läsa här).  Det blev startpunkten för det forskningsprojekt jag nu håller på med och som så småningom ska resultera i en bok om just Sjödin.

Kvällen innan föredraget bjöds jag på utsökt middag hemma hos Åsa Morberg, som är ordförande i Stig Sjödin-sällskapet. Hon hade också bjudit in Bernt Olov Andersson, som jag träffat på tidigare – bland annat på "Boken på arbetsplatsen" – men aldrig fått tillfälle att prata med. Men det fick jag tillfälle att göra nu, vilket var mycket trevligt. Dessutom gav han mig sin nya bok, Den osynliga nåden, som då faktiskt ännu inte kommit ut. Och nu har jag äntligen kommit mig för att läsa den...
Det är en mycket bra bok. Den börjar som släktkrönika och fortsätter som en memoar som kulminerar i författarens förvandling från industri- och byggarbetare till författare. Med jämna mellanrum finns dessutom gestaltande partier insprängda, som inte sällan hämtats från någon av Anderssons tidigare böcker.
Precis som så många andra arbetarförfattare skriver Andersson alltså om sig själv och den egna släkten. Men liksom som i mycket annan arbetarlitteratur är perspektivet i Den osynliga nåden mycket större än så. Individerna och familjerna placeras nämligen genomgående i ett socialt sammanhang. Dels knyts de till varandra genom det som Andersson kallar "det sociala arvet", dels understryks hur deras individuella öden påverkas av samhällsutvecklingen och samhällsvillkoren i stort.
Dessutom utgör Anderssons olika böcker delar i en större helhet. Tillsamman berättar de "den stora historien om de människor som behöver gestaltas, men som själva inte har rösten eller förmågan att göra det". Det är verkligen inte illa.