Hjalmar Branting in memoriam

När Hans Eklunds symfoni "Hjalmar Branting in memoriam" uruppfördes 16 februari 1974 i samband med invigningen av nya Folkets hus i Sandviken medverkade Stig Sjödin med recitation av en dikt . Det hela spelades in och finns med på skivan Människans glädje: Dikt och musik om arbete, rättfärdighet och människovärde som (om jag förstått saken rätt) kom ut 1994 och som jag lyckats få tag på via nätet.
I texthäftet skriver Enn Kokk att Sjödins dikt utgår från ett berömt fotografi av Branting från 1917, på vilket han till synes lugn som en filbunke promenerar omgiven av poliser med dragna sablar som står i begrepp att ge sig på hungrande arbetare.

"Han behåller hatten och besinningen på", skriver Sjödin. Och även i övrigt beskriver han Branting som en lugn typ – som någon som "talar besinning" och insisterar på att "uppror och / extas" måste "paras med analys och kyla". Till "befrielseropen" måste man foga solidaritet och organisation.
Som Kokk helt riktigt påpekat polemiserar Sjödins dikt mot 70-talets kommunistiska vänster, som fokuserade mer på uppror, extas och befrielserop än på analys, organisation och solidaritet. Åtminstone inbegrep deras solidaritet och organisation inte alltid den verkligt existerande svenska arbetarklassen. Men för Sjödin var den helt central för socialismens förverkligande:

Vad som betyder någonting är att arbetarklassen samlar sig
och beslutar att medvetet sträva
mot en samhällsordning där inte
ett litet fåtal skördar lejonparterna av frukterna.
Det handlar om allas arbete, allas lön.

Dessutom betonar han vikten av att inte förvandla ideologiska grundsatser till dogmer, utan istället förhålla sig historiskt till dem:

De ideologiska mallarna förändras
från tid till tid, precis som verkligheten,
men uttolkarna svär sig fast vid det entydiga.

Att även detta skulle ha en udd mot 70-talsvänstern till vänster om socialdemokratin är nog inte helt otänkbart. Och kanske är det även i den riktningen Sjödin sparkar i följande passage, i vilken Brantingmonumentet i Stockholm beskrivs:

Ögonblicket fångat i gjutarens form
håller fast framtiden, förstelnar den
till ogripbar massa. Metallerna talar inte.

Personkulten var ju trots allt tämligen utbredd bland leninister, trotskister och maoister. Men Sjödin vänder sig också till den reformistiska socialdemokratiska arbetarrörelse han själv tillhörde. Ända sedan 1950-talet hade han nämligen i sina dikter i fackförbundspressen kritiserat denna rörelse för att vara allt för inriktad på det förflutna och på att fetischera forna tiders hjältedåd.
Att Sjödin i en dikt som ingår i en symfoni som hyllar Branting varnar för att betrakta honom som ett monument skapar dynamik i texten (och kompenserar åtminstone i viss mån för den misslyckade metaforen "lejonparterna av frukterna"). Dessutom innebär greppet att dikten blir kongenial med Eklunds musik. Den är nämligen i allra högsta grad "modern", men innehåller flera referenser till äldre arbetarrörelsemusik, som Internationalen och Arbetets söner.