Greider, hans hund och (folk)bildningen

Jag har debatterat bildning med Göran Greider i Dagens ETC. Det hela började med att han skrev en ledare i vilken han tog avstånd från begreppet – bland annat med hänvisning till att det exkluderade hans hunds klokskap! Eftersom jag inte höll med Gredier skrev jag en replik som han därefter svarade på. (Inläggen kan läsas på tidningens hemsida.)

Jag tycker inte att Greider lyckas bemöta min kritik. Därför har jag skrivit ett svar på hans svar. Det kommer dock inte att publiceras i tidningen. Istället kommer man att släppa in ytterligare en debattör, vilket kanske kan vara klokt.

Men naturligtvis är jag sugen på att offentliggöra min replik. Därför publicerar jag den här. Om Greider skulle ha lust att svara är han välkommen...

Göran Greider beskriver min reaktion på hans förkastade av begreppet bildning som ”oerhört förgrymmad”. Det är en rimlig beskrivning. När jag läser hans svar på min kritik blir jag dock mest förvirrad. 

Greider upprepar sin tes att bildning är någonting dåligt eftersom begreppet har historiska kopplingar till borgerligheten och dessutom skulle vara ”antropocentriskt”, det vill säga inte omfatta exempelvis husdjurs klokskap. Mina invändningar att begrepp kan övertas kritiskt och att i stort sett alla politiska begrepp utgår från människan bemöter han inte. 

Istället säger han sig gilla folkbildning. Men det begreppet är ju minst lika ”antropocentriskt”. För inte hör väl djur och växter till folket? Och förledet ”folk” är ännu starkare kopplat till reaktionära och antidemokratiska politiska ideal. Tänk exempelvis på begreppen folkgemenskap och folkrepublik. Dessutom utgör folkbildningen faktiskt ett lysande exempel på precis det jag hävdade i min kritik av Greiders argumentation, nämligen att bildningsbegreppet kan frigöras från sin ursprungliga, borgerliga kontext och ges en radikal innebörd. 

För att förtydliga sin kritik av bildningen anför Greider Ivar Lo-Johansson. Men han läser honom slarvigt. Den scen i memoarboken Asfalt som skildrar hur en redaktör kräver studentexamen av dem som ska få skriva i hans tidning handlar ju inte alls om bildning, utan om formell utbildning. Och att Greider lyckats missa att kampen för bildning är ett dominerande tema i såväl Lo-Johanssons som många andra arbetarförfattares verk är minst sagt häpnadsväckande. 

Faktum är att Lo-Johansson var så besatt av bildning att han ibland kunde uttala sig mycket nedsättande om arbetare och arbetarrörelseföreträdare som inte delade hans intellektuella hunger och nyfikenhet. Dessutom var han starkt kritisk mot att de folkbildningsinsatser som bedrevs av ABF i hans ögon hade allt för folklig inriktning. 

Lo-Johansson gjorde sig alltså ibland skyldig till det som jag tror att Greiders kritik av bildningen egentligen handlar om, nämligen att bildning kan användas för att trycka ner folk. Men att låta den kritiken slå över i kritik av bildningen som sådan är att kasta ut barnet med badvattnet. Att redaktören i Asfalt försökte förminska dem som saknade studentexamen är ju inget bra argument för att avskaffa den högre utbildningen. Istället bör man kräva att fler får möjlighet att ta del av den. Och samma sak gäller bildningen.

Liksom Greider är jag alltså för folkbildning. Men att hävda att denna vaken skulle ha att göra med folk (det vill säga: inte vara ”antropocentisk”) eller bildning är att ägna sig åt falskt djupsinne.