Antonis Samarakis, På en gränsstation

Antonis Samarakis (1919–2003) är en av de allra viktigaste företrädarna för den moderna grekiska litteraturen. Hans kanske mest kända verk är novellsamlingen Hopp sökes från 1954 som översatts till flera språk (dock inte svenska, men för den som till äventyrs har svårt att läsa nygrekiska finns det bland annat danska, tyska och franska utgåvor).
Εn av de bästa texterna i den heter "Vid en gränsstation". Där berättas om en järnvägsarbetare som en dimmig novemberdag ser en man hoppa ur ett tåg alldeles innan detta lämnar landet. Kan det vara en smugglare? En sabotör? Han bestämmer sig för att ta reda på saken.
Det visar sig vara en helt vanlig man som varit på väg att emigrera för att få en nystart. Han tycker nämligen att livet glidit honom ur händerna, och tänker att man kanske kan börja om någon annan stans. I utlandet går det kanske att leva ett vackert liv, utan kompromisser.
Men, precis innan tåget korsar gränsen grips han av skräck. Vad är det som säger att saker ska bli annorlunda i utlandet? Han kan ju inte resa från sig själv. Så han stannar kvar...
Järnvägsarbetaren har svårt att riktigt förstå vad mannen pratar om, men tycker synd om honom. Och novellen slutar med att mannen försvinner i dimman.
Jaha, tänker ni. Det låter väl inte så särskilt intressant. Existentiell ångest är ju en stapelvara i den europeiska efterkrigstidslitteraturen.
Men, saken är den att novellen inte börjar med mannen som grips av skräck på gränsen och hoppar ur tåget. Den börjar med en beskrivning av järnvägsarbetaren.
Redan som barn hade han tågmani och satt ofta i timmar på järnvägsstationen i sin lantliga hemstad. Han satt där även när han borde ha varit i skolan, vilket resulterade i att han fick rejält med smörj av sin mor och att han fick gå om flera klasser i skolan.
Dessa missöden fick honom emellertid inte att ge upp sin stora dröm: att bli stins.
Stins blev han dock aldrig. Betygen räckte inte. Men han fick i alla fall jobb på järnvägen, och kunde alltså tillbringa sina dagar i sin favoritmiljö. Och, efter ett långt arbetsliv har han nu bestämt sig för att skriva sina memoarer. Det är därför han kommit att tänka på mannen som hoppade av tåget vid gränsen en gång för länge sedan.
När man jämför de två männen i novellen framstår han som hoppade av tåget som ganska eländig.
Järnvägsarbetaren har egentligen all anledning att klaga: han fick stryk av sin mor, han fick gå om flera klasser i skolan, och han lyckades aldrig uppfylla sin dröm att bli stins (dessutom antyds det att han som barn utsatts för övergrepp av en järnvägsarbetare). Men han beklagar sig inte. Tvärt om tycker han sig ha levt ett intressant liv, som han nu vill berätta om.
Kanske beror denna skillnad på olika förväntningar, som svarar mot olika sociala miljöer. För en fattig pojke kan det att drömma om att bli stins vara att sikta mot stjärnorna, och att bli järnvägsarbetare kan vara att nå trädtopparna. För folk i andra samhällsklasser kan det att inte få leva ett vackert liv helt utan kompromisser upplevas som förnedrande.
Att järnvägsarbetaren inte ens förstår den rädde mannen kan alltså ses som ett ifrågasättande från sociala utgångspunkter av den ångest han känner, och därmed av en central tendens i tidens litteratur.