Eva Adolfsson har exempelvis visat hur svensk arbetarlitteratur ofta beskriver ett underordnat subjekt – exempelvis ett utsatt barn – som erövrar rätten att tala. Och nyligen konstaterade Michel Pierse i sitt förord till en antologi med forskning om irländsk arbetarlitteratur att denna litteratur ofta uppvisar "an acute awareness of the ways in which 'reality' is constantly framed by ideology, epistemology and historiography".
Detta kom jag att tänka på när jag i går såg Gabriela Pichlers senaste film: Amatörer.
Pichlers förra film, Äta sova dö, skildrade arbetarklass på landsbygden, och det är även den miljö där Amatörer utspelar sig. Närmare bestämt skildras den fiktiva staden Lafors, där politikerna försöker ersätta den krisande textil- och garveri-industrin med ett tyskt lågprisvaruhus.
För att få tyskarna att välja just Lafors bestämmer man sig för att spela in en reklamfilm. Först låter man några högstadieelever försöka, men det de levererar är inte direkt säljande. Därför vänder man sig istället till en professionell filmare.
Två av ungdomarna – Aida och Dana – fortsätter emellertid att filma.
Därmed kontrasteras i Amatörer två slags berättande. Det ena är officiellt. I det har Aidas, Danas och de flesta andra laforsarnas verklighet ingen plats. I en av de bästa scenerna i filmen beskrivs exempelvis hur man jagar bort en rom som stör idyllen. Det andra berättandet – det amatöristiska – är subalternt. Där synliggörs det som det officiella berättande exkluderar.
Utöver att skildra världen ur vanligt folks synvinkel beskriver Pichler alltså också hur denna ambition innebär att hon hamnar i konflikt med de skildringar som dominerar i vårt samhälle. Med andra ord: hon beskriver erövrandet av talerätten, och visar medvetenhet om att det är svårt att tala om en verklighet bortom ideologierna. Dessutom skapar hon en berättelse om vår samtid som är såväl politiskt angelägen som konstnärligt övertygande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar