Jag anser att det är viktigt att arbetarrörelsen tillhandahåller en fungerande infrastruktur för arbetarlitteraturen. Historiskt har kultursidorna i fackförbundspressen varit en viktig del av denna. Där har arbetarlitteraturen blivit föremål för kritisk diskussion på ett sätt som inte varit möjligt i dagspressen eller de litterära tidskrifterna.
Tidigare har bland annat Lantarbetarens och Skogsindustriarbetarens kultursidor betytt mycket för arbetarförfattarna och på senare år har kultursidorna i exempelvis Mål & Medel varit viktiga. Allra viktigast är dock kulturmaterialet i LOs tidning Arbetet (före detta LO-Tidningen).
Därför drar jag efter andan varje gång det är dags för förändringar där. Förändringar kan ju i och för sig vara till det bättre, men de riskerar ju också att leda till försämringar. Och den dominerande tendensen inom svensk arbetarrörelse under de senaste decennierna har tyvärr varit att det kvalificerade kulturmaterialet getts mindre och mindre utrymme.
Just ska man tillsätta en ny kulturredaktör på Arbetet, och det brukar vara någonting som går bra. När jag började skriva i Arbetet för cirka 20 år sedan redigerades kultursidorna av Tomas Lappalainen. Han efterträddes senare av John Swedenmark och på senare tid har Jonna Sima varit kulturredaktör. Alla har gjort ett utmärkt jobb vad gäller att uppmärksamma arbetarlitteraturen. Jag hoppas och tror att denna tradition kan få en fortsättning, inte minst eftersom den person som fram till i somras vikarierade som kultursidesredaktör – Charlotta Kåks Röshammar – gjorde ett minst lika bra jobb som sina föregångare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar