Om "Arbetarlitteraturen och klassamhället" i tidskriften Klass

I senaste numret av Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass kommenteras min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället":

När arbetarlitteraturforskaren Magnus Nilssons rapport ”Arbetarlitteraturen och samhället” kom ut brakade flera intressanta diskussioner loss bland arbetarskrivare och andra. I hans rapport finns en rad intressanta iakttagelser kring arbetarlitteraturens uppsving och vad den har för näring att ge till det politiska samtalet.En gång levde arbetarlitteraturen och politiken i symbios när fackföreningsrörelsen var stark hängde litteraturen med. Men idag jobbar de i otakt. Även om ingen kan säga att vi inte är mitt inne i en vital arbetarlitteraturålder bärs den inte fram av någon stark arbetarrörelse eller ens någon självmedveten arbetarklass. Organisationsgraden hos arbetare har väl sällan varit lägre, säger Nilsson.
”Men liksom tidigare kan arbetarförfattarna hjälpa till att stärka arbetarklassen och arbetarrörelsen politiskt genom att bidra till framväxten av klassmedvetande och skapa en plattform för formulerandet av kritik mot de orättvisor som drabbar arbetare i ett kapitalistiskt klassamhälle som Sverige. Inte minst kan arbetarförfattarna hjälpa oss att förstå de förvandlingar som klassamhället just nu genomgår. Och faktum är att arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande.”
Men vem vill kalla sig arbetarförfattare idag? Det samtalet för jag med författaren Anna Ringberg i detta nummer av KLASS. Att hon värjer sig mot den beteckningen är inte unikt. Den oviljan sträcker sig tillbaka till arbetarlitteraturens guldålder på 30-talet. De författarna betonade ofta sin individualitet ”och hade i allmänhet en ganska ambivalent inställning till begreppet arbetarförfattare. I sitt bidrag till antologin Avsikter (1945) – som i efterhand betraktas som ett slags generalmönstring av 1930-talets arbetarförfattare – ställde sig Moa Martinson rent av direkt avvisande till beteckningen. ´ Det är ett ord som borde avskaffas i litteraturen och det är proletärförfattare. Därför att ordet skapar förvirring, gör klasskillnad där ingen sådan finns och därför att ordet inte har något berättigande. Det finns inga proletärförfattare, det finns bara författare´ ”. Men är det verkligen arbetet i sig som utgör den viktigaste ingrediensen i arbetarlitteraturen? Eller är det perspektivet makt-maktlöshet som är det mest väsentliga? Jag tänker att det är just där klasskillnaderna tydliggörs. 
Vad man än väljer att kalla sitt skrivarjag är ändå valet att använda klass som motiv i ett litterärt sammanhang ofta väldigt effektivt. Att få verka som en litterär politisk vilde är ju författarens stora frihet och förutsättning. Samtidigt är arbetarlitteraturen ett ovärderligt redskap när man vill verka för organisering genom arbetarrörelsen och samtidigt sprida budskapet om solidaritet och jämlikhet utanför kretsen av de redan frälsta. Magnus Nilsson anser att arbetarrörelsen bör göra mer för att stärka arbetarlitteraturen. Men jag ställer mig frågan om vi verkligen vill det. Vill vi hålla i någon slags flagga åt LO som man ibland kan tycka bara snackar arbetarrörelse men inte är det i praktiken?

Hela ledaren kan läsas här.