Marxistisk litteraturforskning

I min forskning lutar jag mig mot Marx. Men vad betyder det egentligen? Jo, att jag anser att det som Marx kallar merarbete spelar en fundamental roll i samhällslivet och även påverkar litteraturen.
Merarbete är det arbete människor utför för att kunna göra mer än bara överleva, exempelvis läsa romaner eller äta hummer.
Enligt Marx har frukterna av merarbetet alltid varit orättvist fördelade. Inte alla har ätit lika många humrar, eller haft samma möjligheter att ägna sig åt litteraturläsning. Det är det han menar när han säger att alla samhällen varit klassamhällen.
Dock har inte alla klassamhällen hanterat merarbetet på samma sätt. I ett feodalt samhälle kan bönder exempelvis tvingas att arbeta ett visst antal dagar varje år på en adelsmans ägor. Dessa bönder utför då nödvändigt arbete när de arbetar för sig själva och merarbete när de tvångsarbetar åt någon annan. Och enligt Marx kan man säga samma sak om arbetare som är anställda av kapitalister för att producera var eller tjänster. Utöver att jobba ihop till den egna lönen skapar de ju också en vinst åt den som anställt dem. Men de skapar denna vinst under andra förhållanden. Till skillnad från bönder under feodalismen kan de exempelvis säga upp sig. Arbetarklassen har också lyckats tillkämpa sig en rad rättigheter exempelvis gällande arbetsdagens längd.
Enligt Marx utgör denna skillnad mellan hur merarbetet organiseras nyckeln till förståelsen av en lång rad skillnader mellan olika samhällssystem. För att kapitalismen ska fungera krävs exempelvis att folk är "fria" att låta sig anställas av kapitalister, och det förutsätter i sin tur andra lagar och värderingar än de som råder i ett feodalt samhälle, där folk inte alls tillerkänns någon sådan frihet.
En marxistisk litteraturforskare försöker studera litteraturens relation till organiseringen av merarbetet (eller, vilket är samma sak, till relationerna mellan klasserna). Men det kan man göra på många olika sätt. Några marxister uppfattar litteraturen som ett slags produkt av de ekonomiska förhållandena. Andra – och till dem hör jag – är mer intresserade av hur litteraturen växelverkar med klassamhället, hur den kan förstärka, men också utmana, de föreställningar som möjliggör ojämlik fördelning av merarbetets frukter. Ytterligare andra studerar själva litteraturproduktionen, som naturligtvis ser ut på olika sätt i olika (klass-) samhällen. I kapitalistiska länder har exempelvis litteraturen ofta varuform, medan den under antiken ofta var integrerad i religiösa institutioner. Och sådant påverkar naturligtvis såväl dess form som dess innehåll och dess funktioner.

Radioinslag om serier och klass

I helgen var jag på konferensen Comics & Society i Åbo, där jag tillsammans med konstvetaren Fred Andersson presenterade pågående forskning om vad som händer med marxistisk teori när den presenteras i seriemediet och hur försök att presentera marxistisk teori i detta medium kan leda till utvecklandet av nya estetiska strategier. Under konferensens sista dag intervjuades Fred, jag och sociologen Ralf Kauranen – som forskar om flyktinginvandring och serier – av en svenskspråkig radiostation. Fred och jag passade på att prata litet om det som vi kallar arbetarserier och om förhållandet mellan serier och klass i allmänhet. För att höra vad vi hade att säga, klicka här.

Föreningen arbetarskrivares stipendium till Helena Gillinger

Jag sitter, tillsammans med författarna Maria Hamberg och Pelle Olsson, i juryn som bestämmer vem som får Föreningen arbetarskrivares stipendium, som delas ut årligen till en författare som ännu inte debuterat.
I år gick stipendiet till Helena Gillinger, för en novell om en badutflykt i Köpenhamn. Detta har uppmärksammats på flera håll, bland annat i Kommunalarbetaren och Arbetet.
Stort grattis till Helena, men också till oss i juryn som fick läsa ett stort antal mycket bra texter. Det verkar som att arbetarskrivandet har en ljus framtid.

Om arbetarlitteraturkursen i tidskriften Klass

I senaste numret av tidskriften Klass intervjuas Mimmi Sandberg som läst arbetarlitteraturkursen vid Malmö universitet. Det är självklart kul för mig att kursen uppmärksammas, men ännu roligare är det att Mimi är nöjd. Faktum är att jag blev riktigt rörd när jag läste intervjun... För att se vad det var som  rörde mig, klicka här.

Om kultursidorna i Arbetet

Jag anser att det är viktigt att arbetarrörelsen tillhandahåller en fungerande infrastruktur för arbetarlitteraturen. Historiskt har kultursidorna i fackförbundspressen varit en viktig del av denna. Där har arbetarlitteraturen blivit föremål för kritisk diskussion på ett sätt som inte varit möjligt i dagspressen eller de litterära tidskrifterna.
Tidigare har bland annat Lantarbetarens och Skogsindustriarbetarens kultursidor betytt mycket för arbetarförfattarna och på senare år har kultursidorna i exempelvis Mål & Medel varit viktiga. Allra viktigast är dock kulturmaterialet i LOs tidning Arbetet (före detta LO-Tidningen).
Därför drar jag efter andan varje gång det är dags för förändringar där. Förändringar kan ju i och för sig vara till det bättre, men de riskerar ju också att leda till försämringar. Och den dominerande tendensen inom svensk arbetarrörelse under de senaste decennierna har tyvärr varit att det kvalificerade kulturmaterialet getts mindre och mindre utrymme.
Just ska man tillsätta en ny kulturredaktör på Arbetet, och det brukar vara någonting som går bra. När jag började skriva i Arbetet för cirka 20 år sedan redigerades kultursidorna av Tomas Lappalainen. Han efterträddes senare av John Swedenmark och på senare tid har Jonna Sima varit kulturredaktör. Alla har gjort ett utmärkt jobb vad gäller att uppmärksamma arbetarlitteraturen. Jag hoppas och tror att denna tradition kan få en fortsättning, inte minst eftersom den person som fram till i somras vikarierade som kultursidesredaktör – Charlotta Kåks Röshammar – gjorde ett minst lika bra jobb som sina föregångare.

Debattavslutning i GP

Debatten i Göteborgs-Posten om min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället" har nu avslutats. Mitt slutinlägg, liksom de övriga debattinläggen, hittar man här. Jag tycker att debatten snuddade vid intressanta ämnen, men att den inte riktigt hade med min rapport att göra (eller att den, paradoxalt nog, fokuserade för mycket på rapporten – en diskussion av relationen mellan arbetarlitteratur och klassanalys med fokus på arbetsskildringar ger ju med nödvändighet en begränsad bild av såväl arbetarlitteraturen som arbetarlitteraturforskningen).

Om "Arbetarlitteraturen och klassamhället" i tidskriften Klass

I senaste numret av Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass kommenteras min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället":

När arbetarlitteraturforskaren Magnus Nilssons rapport ”Arbetarlitteraturen och samhället” kom ut brakade flera intressanta diskussioner loss bland arbetarskrivare och andra. I hans rapport finns en rad intressanta iakttagelser kring arbetarlitteraturens uppsving och vad den har för näring att ge till det politiska samtalet.En gång levde arbetarlitteraturen och politiken i symbios när fackföreningsrörelsen var stark hängde litteraturen med. Men idag jobbar de i otakt. Även om ingen kan säga att vi inte är mitt inne i en vital arbetarlitteraturålder bärs den inte fram av någon stark arbetarrörelse eller ens någon självmedveten arbetarklass. Organisationsgraden hos arbetare har väl sällan varit lägre, säger Nilsson.
”Men liksom tidigare kan arbetarförfattarna hjälpa till att stärka arbetarklassen och arbetarrörelsen politiskt genom att bidra till framväxten av klassmedvetande och skapa en plattform för formulerandet av kritik mot de orättvisor som drabbar arbetare i ett kapitalistiskt klassamhälle som Sverige. Inte minst kan arbetarförfattarna hjälpa oss att förstå de förvandlingar som klassamhället just nu genomgår. Och faktum är att arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande.”
Men vem vill kalla sig arbetarförfattare idag? Det samtalet för jag med författaren Anna Ringberg i detta nummer av KLASS. Att hon värjer sig mot den beteckningen är inte unikt. Den oviljan sträcker sig tillbaka till arbetarlitteraturens guldålder på 30-talet. De författarna betonade ofta sin individualitet ”och hade i allmänhet en ganska ambivalent inställning till begreppet arbetarförfattare. I sitt bidrag till antologin Avsikter (1945) – som i efterhand betraktas som ett slags generalmönstring av 1930-talets arbetarförfattare – ställde sig Moa Martinson rent av direkt avvisande till beteckningen. ´ Det är ett ord som borde avskaffas i litteraturen och det är proletärförfattare. Därför att ordet skapar förvirring, gör klasskillnad där ingen sådan finns och därför att ordet inte har något berättigande. Det finns inga proletärförfattare, det finns bara författare´ ”. Men är det verkligen arbetet i sig som utgör den viktigaste ingrediensen i arbetarlitteraturen? Eller är det perspektivet makt-maktlöshet som är det mest väsentliga? Jag tänker att det är just där klasskillnaderna tydliggörs. 
Vad man än väljer att kalla sitt skrivarjag är ändå valet att använda klass som motiv i ett litterärt sammanhang ofta väldigt effektivt. Att få verka som en litterär politisk vilde är ju författarens stora frihet och förutsättning. Samtidigt är arbetarlitteraturen ett ovärderligt redskap när man vill verka för organisering genom arbetarrörelsen och samtidigt sprida budskapet om solidaritet och jämlikhet utanför kretsen av de redan frälsta. Magnus Nilsson anser att arbetarrörelsen bör göra mer för att stärka arbetarlitteraturen. Men jag ställer mig frågan om vi verkligen vill det. Vill vi hålla i någon slags flagga åt LO som man ibland kan tycka bara snackar arbetarrörelse men inte är det i praktiken?

Hela ledaren kan läsas här.