Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här

Jag ska egentligen inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Debuten handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.
Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen – textilarbetaren Bohm – blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.
Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att var arbetarförfattare.
Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste alster. Jag ska egentligen inte jobba här är nämligen en alldeles utmärkt roman.