A History of British Working-Class Literature

2017 publicerade Cambridge University Press inte mindre än tre rejäla antologier med forskning om arbetarlitteratur: A History of American Working-Class Literature, A History of British Working-Class Literature och A History of Irish Working-Class Writing.
Den första av dem har jag presenterat här på bloggen. John Lennon och jag har också recenserat den i Journal of Working-Class Studies. Den sista kommer jag att presentera i sinom tid. Nedan följer några tankar om den andra: A History of British Working-Class Literature (red. John Goodridge och Bridget Keegan).
I sitt förord understryker Donna Landry att brittisk arbetarlitteratur alltid varit ett marginaliserat fenomen. Därför har forskare som intresserat sig för denna litteratur främst tagit på sig uppgiften att presentera densamma.
Denna ambition dominerar även i A History of British Working-Class Literature, där de flesta av bidragen utgörs av just prestationer av olika författare, motiv, verk, eller genrer. Allra mest uppmärksamhets ägnas åt äldre lyrik skriven av arbetare.
En litet lustig konsekvens av denna vilja att göra det okända känt är att man i stort sett hoppar över de mest kända brittiska arbetarförfattarna, som Alan Sillitoe eller Robert Tressell. En annan konsekvens är att mer övergripande teoretiska och metodologiska spörsmål faller mellan stolarna (där man alltså placerar mer eller mindre okända arbetarförfattare och deras verk).
Precis som antologin om amerikansk arbetarlitteratur präglas A History of British Working-Class Literature vidare av ett tämligen snävt nationellt perspektiv. Några jämförelser med arbetarlitteratur i andra länder görs inte, och någon dialog med forskning om sådan litteratur ger man sig inte in i.
Med detta sagt är A History of British Working-Class Literature ändå ett läsvärt verk, främst för dem som intresserar sig för brittisk litteraturhistoria. (Den som vill ha en kortare framställning kan läsa Ian Haywoods Working-Class Fiction: From Chartism to Trainspotting.)

Databas över brittisk och irländsk arbetarpoesi

På webbsidan "Labouring-Class Poets Online" kan man söka i en databas över arbetarklasspoeter från Storbritannien och Irland mellan 1700 och 1900.
Sidan sköts av John Goodridge och Bridget Keenan, som också är redaktörer för antologin A History of British Working-Class Literature.

David Ericsson, Döden är inte nog

David Ericssons senaste bok, Döden är inte nog, är en kärleksroman. Men den är också en skildring av 80-talets Stockholm ur en ung byggnads- och transportarbetares synvinkel.
På ett sätt representerar romanen ett återvändande till författarskapets startpunkt, novellsamlingen Truck stop från 1999. I likhet med den är nämligen Döden är inte nog ett mycket välslipat och närmast hårdkokt, men också romantiskt, prosakonstverk. Och även om arbete ges stort utrymme ligger fokus mindre på kritik av arbetsförhållanden än vad som varit fallet i några av Ericssons senaste böcker.
Men arbetarlitteratur är det fortfarande. Det markeras inte minst i slutkapitlet där författaren blinkar till Eyvind Johnson.

Om arbetarserier i Klassekampen

Sedan ett par månader skriver jag regelbundet i norska Klasskampens bokmagasin, som ett slags svensk kulturkorrespondent. I dagens tidning har jag sammanfattat något av det jag kommit fram till i min forskning om arbetarserier. Texten hittar man här.

Daria Bogdanskas Wage Slaves har översatts till norska.
Nu har jag försökt förklara för norrmännen att den
ingår i ett större sammanhang.

1000 nedladdningar!

Nu har boken Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som jag redigerat tillsammans med John Lennon, nu laddats ner mer än 1000 gånger från Stockholm University Press hemsida. Hur många fysiska exemplar som sålts vet jag inte, men att den digitala utgåvan fått en sådan stor spridning är oerhört roligt!

Maria Hamberg, Allt under himmelens fäste

Jag är väldigt förtjust i Maria Hamberg och har skrivit en hel del om henne, både här på bloggen och i mina böcker och artiklar. Hennes senaste bok – Allt under himmelens fäste – har inte gjort mig mindre förtjust. Tvärt om. Hamberg tycks nämligen bara bli bättre och bättre på att skriva.
I hennes nya roman möter vi Ingvar, en man som levt hela livet med sina föräldrar och nu blivit ensam. Ensammast i världen faktiskt. Och för honom är världen liten: den består av en lägenhet i en stockholmsförort, arbetet på ett industrilager och minnena av en bardom på landsbygden i Norrland.
Men, en dag träffar han en ung tjej som står och fryser utanför huset där han bor. Och mötet får honom att börja fundera över sitt liv, och rent av att sträcka ut en hand.
Hamberg är arbetarförfattare. Som sådan har hon bland annat på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrat industriarbete och klassamhälle i romaner och noveller. I Allt under himmelens fäste är det dock inte huvudsaker. Men, medan nästan alla huvudpersoner i romaner, TV-serier och filmer tycks vara evighetslediga och ha all tid i världen att ägna åt sina äventyr, är Ingvar arbetare. Och det innebär bland annat att han måste pallra sig iväg till sin arbetsplats varje dag. Denna förankring i ett konkret socialt sammanhang skapar realism. Och eftersom grundhistorien i Allt under himmelens fäste är romantisk bidrar den till att skapa litterär dynamik. Och kanske har Hamberg rent av skapat en ny genre: den arbetarlitterära julsagan...?

Disputation i Danmark

I går, 30 november, försvarade Nicklas Freisleben Lund sin avhandling – I ambivalent kamp: Strejken og romanen 1850–1950 – vid Köpenhamns universitet. Jag ingick i "bedømmelseutvalget", vilket innebär att jag tillsammans med två kollegor först skrev ett utlåtande om avhandlingen och sedan fungerade som opponent vid den muntliga disputationen.
Det var mycket kul att få inblick i den danska disputationsprocessen. Att bedömarna samarbetar och dessutom fungerar som opponenter har stora fördelar i jämförelse med hur det går till i Sverige (där opponenten inte ingår i betygskommittén, och kommittén ofta inte träffas förrän i samband med disputationen).

Nicklas Lund grillas av Anne Fastrup, som var ordförande i "bedømmelseudvalget".

Lunds avhandling handlar om romaner som skildrar strejker, med fokus på Zolas Germinal, Nexøs Den store kamp (som utgör en del av Pelle erobreren) och Steinbecks In dubious battle. Dess viktigaste bidrag till forskningen är en analys av dessa romaners politiska funktioner. Lund menar att dessa inte främst är kopplade till propagerandet av vissa ideal, utan till etablerandet av "et ambivalent refleksionsrum for det politiska". Denna intressanta tes utvecklas i en serie mycket övertygande textanalyser och i dialog med andra teorier om litteratur och politik (däribland de som formuleras av den franske filosofen Jaques Rancière).
Opponenterna grillade Lund i sammanlagt en och en halv timme. Dessutom utsattes han för en opposition ex auditorio (dvs. från publiken) av Nexø-forskaren Henrik Yde. Det är tufft, inte minst eftersom opponenternas roll främst är att fokusera på sådant som kan ifrågasättas. Men Lund förde sig väl. Han blev inte för defensiv, men accepterade inte heller invändningarna rakt av.
Denna i vetenskapliga sammanhang föredömliga hållning visar, tillsammans med avhandlingens styrkor, att Lund säkerligen kommer att fortsätta att utföra bra forskning. Ett lämpligt första steg i hans fortsatta forskarkarriär vore att bearbeta avhandlingen och publicera den som en bok, gärna på engelska.

Om smak, klass och arbetarlitteratur

I förra veckan var jag i Paris där jag medverkade i en workshop och en doktorandkurs om klass och smak. Bland annat höll jag en föreläsning med titeln "Taste and Class in 1930s Swedish Working-Class Literature (and Beyond)". Där försökte jag visa hur svensk arbetarlitteratur i allmänhet och Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan i synnerhet kan användas för att problematisera en del sociologiska teorier om smak och klass. Framför allt gör de det svårt att placera in klassers smak på en skala som går från elitistisk finkultur till folklig/kommersiell populärkultur. Arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson hör ju hemma såväl på den parnassen som i vanligt folks bokhyllor och i sina verk diskuterar de ofta frågor om klass och smak på intresseväckande sätt. Vid workshopen medverkade flera sociologer, och jag tycker att vi fick till ett väldigt givande samtal. Nu ska jag försöka hitta tid att förvandla föreläsningen till en artikel. Dessutom ska vi som träffades i Paris försöka sätta samman en ansökan om forskningsmedel. Förhoppningsvis kommer det att finnas mer att rapportera framöver...

Sorry to Bother You

Efter en ganska intensiv arbetsperiod, som bland annat inbegrep en föreläsning om klass, smak och arbetarlitteratur i Paris (mer om det kommer senare) gick jag igår på bio och såg en tämligen märklig film: Sorry to Bother You. En sak som gör den märklig är att den utan att hymla beskriver kapitalismen som ett cyniskt system för exploatering och argumenterar för att arbetare bör göra motstånd. Det brukar inte Hollywoodfilmer göra. Andra saker som gör den märklig har mer med dess form att göra. Till exempel blandas övertydligheter med subtiliteter, och direkt politisk agitation med absurd humor. Dessutom är kompositionen så skum att filmen känns mycket längre än den är. Efter att ha sovit på saken har jag dock kommit fram till att jag gillar filmen. Och det jag gillar är just dess kombination av politik och underhållning. Visserligen finns det andra konstverk som lyckats förena dessa komponenter på ett mer övertygande sätt. Som exempel kan man nämna Brechts pjäser. Men, om man har dem som måttstock kommer man alltid att bli besviken när man går på bio. Dessutom kommer nog Sorry to Bother You att nå ut till en massa människor som inte för allt i livet skulle sätta sig i en teatersalong och kolla på tysk dramatik från 1900-talet... Och det kan ju också vara en kvalitet.

Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här

Jag ska egentligen inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Debuten handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.
Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen – textilarbetaren Bohm – blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.
Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att var arbetarförfattare.
Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste alster. Jag ska egentligen inte jobba här är nämligen en alldeles utmärkt roman.

Alexandra Pascalidou, Mammorna

I  intervjuboken Mammorna försöker Alexandra Pascalidou ge röst åt människor som sällan får komma till tals: mammor i miljonprogramsförorterna.
Några av dem är mammor till brottslingar, andra till offer. Några bor kring Stockholm, andra i Rosengård i Malmö eller i något annat av de bostadsområden som i media blivit symboler för ett segregerat Sverige där våldet breder ut sig. Några har ganska nyligen kommit hit från andra delar av världen, andra är födda här. Alla har de något intressant att berätta. Och alla deras berättelser uttrycker andra perspektiv än de som brukar komma till utryck i offentligheten.
Att tala för dem som saknar tillgång till offentligheten har ofta varit arbetarförfattarnas mål. Några av de första av dem uppfattade sig rent av som språkrör för arbetarklassen.
Detta har ofta problematiserats av litteraturvetare. Att tala å andras vägnar är svårt, har man påpekat. Och på senare tid har det blivit allt vanligare att man beskrivit själva viljan att företräda andra än sig själv som någonting som gränsar till ett övergrepp.
Jag har många teoretiska invändningar mot denna ultra-individualism. Men man kan också se praktiskt på saken och konstatera att många författare faktiskt ansträngt sig för att presentera andra människors historier på ett så respektfullt och sanningsenligt sätt som möjligt, och att många människor känt sig väl företrädda av författare som försökt berätta om deras. Jag tror säkert att Pascalidou och de mammor hon intervjuat hör till dessa kategorier.
Samtidigt finns det ett annat problem, nämligen att de författare som gör sig till språkrör för andra ibland inte lyckas etablera tillräcklig distans till dem vars historier de berättar. Detta har framhållits av den franske sociologien Didier Eribon, i boken Tillbaka till Reims: 

[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring "aktörernas perspektiv" och den "mening som dessa ger sina handlingar" löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som "aktörerna" fäller om sina "handlingar", utan istället försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.

Detta problem kommer Pascalidou runt genom att i för- och efterord sätta in mammornas berättelser i ett större sammanhang. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara (oavsett vad vissa av mina kollegor säger).
Ett av de intressantaste inslagen i Pascalidous kontextualisering av intervjuerna är att hon ofta betonar att de orättvisor de handlar om har en tydlig klassdimension. Utan att på något sätt förneka att rasism och diskriminering är stora problem understryker hon exempelvis att miljonprogramsförorterna huvudsakligen befolkas av arbetare. Och utöver att vara tänkvärt innebär detta naturligtvis att det är svårt att läsa Mammorna som någonting annat än arbetarlitteratur...

Om Sjödin i Sandviken

Idag har jag hållit föredrag om Stig Sjödin och den arbetarlitterära traditionen i hans hemstad, Sandviken. Jag var inbjuden av Stig Sjödin-sällskapet som firade etthundraettårsminnet av Sjödins födelse med diktuppläsning, föredrag, utdelandet av ungdomsupplagan av Stig Sjödin-priset ("det stora priset" delas ut i morgon i Stockholm till Vibeke Olsson) och musik av Anton Swedlunds Indianer...

Skådespelare från Folkteatern i Gävle läste dikter av Stig Sjödin

Molly Åberg fick Stig Sjödins ungdomspris

Innan jag höll föredraget – som kommer att publiceras i Stig Sjödin-sällskapets årsbok – deltog jag i en poesivandring i Sandviken, där man satt upp ett antal skyltar med dikter av Sjödin. Vandringen leddes av Bernt-Olov Andersson. Han brukar betraktas som lärjunge till Sjödin och titeln på den självbiografiska bok han kommer att ge ut om några dagar – Den osynliga nåden – skvallrar om att han fortfarande skriver i hans tradition. I en av sina mest kända dikter skriver Sjödin nämligen om "den osynliga nåden / att få slita ut sig".

Bernt-Olov Andersson läser en dikt av Sjödin framför den
stora ånghammare som blivit symbol för bruksorten Sandviken.

Konferensrapport

Så är då den sjätte nordiska arbetarlitteraturkonferensen avklarad. Och för femte gången har jag känslan av att konferenserna bara blir bättre och bättre. Denna gång var exempelvis såväl Sverige som Norge, Danmark och Finland väl företrädda, vilket naturligtvis gör det lättare att artikulera de nordiska perspektiven. Dessutom verkar det nu som att forskarnätverket vuxit sig så starkt att vi kan börja diskutera gemensamma projekt som är ännu mer ambitiösa än konferenserna. Förhoppningsvis har jag mer att berätta om det ganska snart...

Denna gång höll vi till i Uppsala, i den helt fantastiska humanistiska teater man byggt där.

 

Föredragen var korta - bara 15 minuter - vilket var ganska lyckat. Det innebar nämligen att vi hann med många presentationer (12 bara under den inledande eftermiddagen!) utan att behöva dela upp oss i olika grupper. Att konferenserna är relativt små och att alla hör samtliga presentationer är väldigt trevligt. Det innebär att vi som kollektiv kan röra oss framåt i diskussionerna. Men kanske skulle man kunna avsätta ännu mer tid för diskussion.

Ett av de paper som gav mig mest var Elsi Hyttinens, som handlade om den arbetarlitteratur som hamnar utanför våra definitioner (exempelvis en melodramatisk roman skriven av en kvinnlig arbetare som emigrerat till USA). Jag blev också mycket intresserad av Yasmin Nyqvists presentation av den finlandssvenska författaren Anna Bondestam.

Själv pratade jag om hur man ser på arbetarförfattaren inom Föreningen arbetarskrivare, ett ämne som jag gärna vill gå vidare med i framtiden, gärna i samarbete med några av de andra konferensdeltagarna.

Utöver det vetenskapliga hann vi också med ett författarbesök: Elsie Johansson och Elise Karlsson pratade om sina respektive författarskap. Dessutom lyckades jag fånga alla nu levande Nexø-forskare av betydelse på en bild.

Podd om serier och politik

Idag publicerades en podsändning om serier och politik som jag gjort tillsammans med Daria Bogdanska. För att lyssna, klicka här.

Den nya arbetarlitteraturen

1 oktober kommer jag att diskutera den nya arbetarlitteraturen med författaren Anna Jörgensdotter i Lund. Arrangör är Lundensiska litteratursällskapet, och man hittar mer information på deras hemsida.

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphere (doktorandkurs)

I slutet av oktober ska jag undervisa på en doktorandkurs om klass och smak. Kursen ges i Paris, och den som är intresserad av att vara med hittar mer information här:

PhD-Course at the CNUP in Paris, October 29–31, 2018

Course leaders: Eirik Vassenden (eirik.vassenden@uib.no) and Christine Hamm (christine.hamm@uib.no) 

Contact: Fredrik Parelius (fredrik.parelius@uib.no)

Course credits: 2/5 ects

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphere

The public sphere is currently undergoing fundamental changes, not only with regard to medial forms, structure and organization. The debate, in particular when it comes to book reviewing, art criticism and general discussions on aesthetic matters, seems also to be subject to substantial transformations. In the field of aesthetic judgment, the expert seems not only to be losing legitimacy, she or he is also becoming an almost suspect figure.

                      How can we best characterize current debates on art, literature and architecture? Where are the different forms of art discussed, and in what ways? What is the role of public media, and how do the different traditional and “new” media function as frameworks for critical discourse? How are discussions of art legitimized, and what happens when the concept of class is once again brought into the effort to answer such questions?

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphereis an interdisciplinary course which seeks to understand the role of judgments of taste in different public spheres, combing philosophical theories of judgment with theories of the public sphere and cultural sociology. The course should be of interest to PhD students in literary studies, sociology, media studies, art history and other aesthetic disciplines.

Introducing a wide range of material, the course follows up on an ongoing discussion between literary scholars, scholars of literary critique and sociologists, where one aim is to find new ways to combine these disciplines’ insights into negotiations of value. We will discuss different types of judgment with an emphasis on the production of aesthetic value and the connection to (the production and distinction of) class. Theoretically and methodologically, the discussions will both try to map the fields where literary and sociological scholarship intersect, as well as they will show where the disciplines mentioned above do not share a common understanding of epistemological and ontological issues. 

Among the questions which will be discussed, are the following:

1: What do public discussions on taste look like, and what is the role of the so-called experts as they are established on specified aesthetic fields?

2: How are judgments of taste portrayed in works of art, such as literary fiction? In what way are judgments of taste described in novels depicting working class families, and in what way is taste seen and negotiated as a part of everyday life? 

3: What is the legacy of Pierre Bourdieu and Bourdieu-inspired analysis of taste and cultural distinctions, and how is it discussed, in the current Scandinavian debate on class, class affiliation and identity?

The course will be organized around two (possibly three) keynote lectures, a series of case studies presented by senior academics working on the field and works submitted by the participating PhD-students.

Preliminary program (incomplete, more titles TBA)

Keynote lectures:

Professor Ove Skarpenes, Kristiansand: “Educational Experiences and the Perceptions of Occupational Hierarchies: The Case of the Working Class in Norway”

Professor Magnus Nilsson, Malmö: ”Class and Taste in 1930s Swedish Working-Class Literature”

Presentations of case studies (more to follow):

Professor Christine Hamm, Bergen: ”Reading fiction; or: What can Literature tell us about Class and Taste?”

Professor Eirik Vassenden, Bergen: ”The Expert, the Public and the Patron: Art in Public Spaces and the Fight for Definition of Power in Debates on Aesthetic Matters”

Professor Anders Vassenden, Stavanger: ”Ridiculing your house while respecting what you read –distinction and morality in two contrasting fields of cultural consumption”

Researcher Merete Jonvik: TBA

Håkon Larsen: TBA

Further information (more will come):

Please e-mail one of the course leaders before October 1, 2018. You should send us a short description of yourself and your affiliation, your current research interests and eventually an outline of a paper you want to submit. 

The course will start on Monday, 29^thOctober, at 1 p. m. and conclude on Wednesday, 31^stOctober at 1 p. m.  A reading list will be send to all participants in good time before the course starts.

There is no course fee, but participants will have to cover travel expenses and accommodation themselves. 

  

Miniföreläsning om klass, migration och litteraturhistorieskrivning

På fredag 7 september fyller institutionen vid Malmö universitet där jag jobbar – Konst, kultur och kommunikation (K3) – 20 år. Det firas bland annat med en serie miniföreläsningar på olika platser i staden.
Mitt bidrag blir en presentation av några tankar om klass, migration och litteraturhistorieskrivning, med utgångspunkt i ett konstverk på Einar Hansens esplanad (mellan Waynes Coffee och Restaurang Monster) av Johan Falkman som bland annat avbildar arbetarförfattaren Gösta Larsson.
Jag kommer att finnas på plats vid konstverket mellan 14.00 och 17.00 på fredag. Mer information om detta, och om resten K3s 20-årsfirande hittar man här.
En försmak av innehållet i min miniföreläsning får man i en kulturkrönika jag skrivit i Skånska Dagbladet idag. Man kan också kolla in tidigare blogginlägg om Gösta Larsson och om Falkmans konstverk.

Serier - litteratur - klass

12 september hålls två seminarier om tecknade serier på K3, Malmö universitet. På förmiddagen presenterar Jakob Dittmar sin forskning under rubriken "Narrative Strategies – African Types and Stereotypes in Comics". Efter lunch diskuteras Jacob Habinics masteruppsats "Arbetartecknaren: Svenska serieromaner som arbetarlitteratur" och min artikel "Working-Class Comics? Proletarian Self-Reflexiveness i Mats Källblad's Hundra år i samma klass". Alla intresserade är hjärtligt välkomna. Mer info om tid och plats hittar man här.

The Proletarian Moment

17–18 augusti träffades ett dussintal forskare från olika länder och discipliner vid "Zentrum für interdisziplinäre Forschung" i Bielefeld i Tyskland för att under rubriken "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" diskutera proletär konst och litteratur från olika delar av världen.
Theodore Hughes från Columbia University i New York pratade om den koreanska organisationen KAPF (Korea Artista Proleta Federatio). Den var väldigt livaktig under den japanska ockupationen. Efter delningen av Korea förbjöds den emellertid i Sydkorea, vilket ledde till att många av dess medlemmar flyttade till Nordkorea. Men där kom regimen på 1950-talet att inta en negativ inställning till organisationen. 1987 upphävdes emellertid censuren av KAPF-litteraturen i Sydkorea, vilket ledde till att den kom att ådra sig stort intresse där, framför allt i vänsterintellektuella kretsar.
John Lear, som är verksam vid University of Puget Sound pratade om Diego Rivera's muralmålningar och den mexikanska arbetarrörelsen, samt om organisationen LEAR, som organiserade proletära författare och konstnärer. Klaus-Michael Bogdal, som är professor i tysk litteraturvetenskap i Bielfeld, påpekade att i DRR (och kanske andra kommunistiska länder) kunde den mexikanska revolutionära konsten fungera som ett alternativ till den officiellt påbjudna estetiken. Det är någonting som kan vara värt att följa upp.

Muralmålning av Diego Rivera

Just konflikter kring vilken estetik som skulle tillåtas i de kommunistiska länderna diskuterades även av Natalia Murray, som är verksam vid The Courtauld Institute of Art. Hon analyserade framför allt motsättningarna mellan det sovjetiska folkkommissariatet för utbildning (Narkompros) och organisationen Proletkult under åren efter oktoberrevolutionen. Kommunistpartiet ville använda konsten för att "utbilda" massorna. Därför kom man efter hand att inta en kritisk hållning till futurister och andra avantgardister (som arbetare och bönder ofta hade svårt att förstå). Murray understryker dock att konstpolitiken var mycket komplex och att den präglades av många olika motsättningar. Samma sak framgår av Katerina Clarks analys av diskussionerna Sovjetunionen om den proletära litteraturen i Working-Class Literature(s). Där understryks det exempelvis att det också fanns sovjetiska kommunister som ansåg att partiet kunde lära sig något av litteratur skriven av arbetare... Enligt min uppfattning är det viktigt att undersöka detta noggrant. Allt för ofta påstås det nämligen att det fanns en enda syn på konst och kultur i Sovjetunionen och att denna skulle vara en logisk konsekvens av det politiska och ekonomiska systemet.
Barnaby Haran från Univerity of Hull presenterade en amerikansk sammanslutning av proletära fotografer. Sabine Hake – professor i Tysk kulturhistoria vid University of Texas, Austin – påpekade att denna organisation verkar ha haft en ganska snäv bas i form av judiska immigranter i New York. Kanske finns det alltså anledning att – åtminstone i USA – tala om olika proletära kulturrörelser inom olika befolkningsgrupper och på olika platser.
Hanna Kosstrin, som forskar om dans vid Ohio State University, höll ett föredrag om Anna Solokows proletära dansestetik och Klaus Michael Bogdal höll en föreläsning om hur arbetarlitteraturen utvecklats från att ha varit ett försök att skriva fram en egen identitet, till att allt mer bli en litteratur som går i dialog med andras föreställningar om arbetaren. Själv pratade jag om vikten av att historisera fenomenet arbetarlitteratur och att göra internationella jämförelser.

Anna Solokow

Nick Hubble från Brunel University presenterade några brittiska gruvarbetarromaner. Mest pratade han om Harold Heslops Last Cage Down från 1935. Hans viktigaste tes var att denna roman, liksom andra brittiska proletärromaner från 1930-talet kan användas för att underminera de nostalgiska föreställningar om arbetarklassen som idag exploateras av olika reaktionära politiska krafter.
Hubble diskuterade också proletärromanens förhållande till modernismen (vilket han också tar upp i boken The Proletarian Answer to the Modernist Question, som kom ut förra året). Samma ämne diskuterades även av Benjamin Kohlmann från Albert-Ludwigs-Universität i Freiburg. Med utgångspunkt i en analys av Eisensteins montageteknik studerade han två brittiska proletärromaner från 1930-talet: John Sommerfields May Day och James Barks Major Operation.
Michaela Menger, som forskar om tysk proletärlitteratur vid universitetet i Mainz, gjorde en analys av serien Der rote 1 Mark-Roman (Den röda en-marksromanen) som gavs ut i början av 1930-talet. Hennes viktigaste iakttagelse var att serien var mycket mer heterogen än vad man vanligen antar. Det skulle vara mycket intressant att undersöka varför dessa romaner – liksom så mycket annan arbetarlitteratur – omges av så starka fördomar...

En av de röda en-marksromanerna

Konferensens sista föredrag hölls av Sabine Hake, som diskuterade relationer mellan kommunistiska och nazistiska talkörer. Förutom att det var intressant att lära sig mer om konstformer som inte brukar ges särskilt mycket uppmärksamhet var det också spännande att få ta del av Hakes analys av hur "proletären" inte bara varit en viktig figur i den socialistiska tankevärlden.
Sammantaget tycker jag att "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" var en oerhört intressant konferens. Att möta forskare från andra discipliner och att höra om proletär konst och kultur från andra delar av världen har hjälpt mig att bättre förstå såväl vad som utmärker den svenska arbetarlitteraturen som vad proletär kultur varit, är och kan vara. Arrangörerna planerar en fortsättning och jag håller tummarna för att de lyckas.