Liv Strömquist, Uppgång och fall

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt politiska serier. Som man kunnat läsa här på bloggen har jag bland annat recenserat Daria Bogdanskas Wage Slaves. Snart kommer det också att publiceras en artikel där jag bland annat tar upp Hanna Peterssons serie "Pigan", och i november öppnar en utställning om "kvinnor, kultur och klasskamp" på Orkanenbiblioteket som jag hjälpt till att göra och som bland annat uppmärksammar just Petersson och Bogdanska. Jag håller också på att skriva en artikel om Kate Evans seriebiografi om Rosa Luxemburg: Red Rosa. Allt detta kommer jag naturligtvis att beräta mer om på blogen framöver. Redan nu skulle jag dock vilja dela med mig av några tankar som väckts av Liv Strömqvists senaste album: Uppgång och fall. Det handlar i allra högsta grad om klass och klasspolitik, till exempel i avsnittet "Clueless i klassamhället", där Strömquist gör ett intressant litteraturkritiskt påpekande: att arbetarklassen bara omnämns tre gånger på 596 sidor i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 2. Enligt Strömquist är detta ett exempel på att mycket kultur "skapas utifrån medelklassens utgångspunkt". I avsnittet "Göra rätt" begår Strömquist dock självkritik. Att moralisera över romaner tas nämligen upp på ett exempel på sådant som vänstern borde ägna sig mindre åt. Istället borde man bekämpa kapitalismen, menar Strömquist. Just kritiken av en vänster som slutat vara antikapitalistisk ges stort utrymme i Uppgång och fall. Med hjälp av tänkare som Wendy Brown, Beverley Skeggs och Friedrich Nietzsche ger Strömquist den medelklassiga moral- och identitetsvänstern en välbehövlig käftsmäll, inlindad i en hälsodam dos humor. Ibland sägs det att serier är ett bra propagandaredskap för att de skulle vara mer lättillgängliga än exempelvis romaner eller politiska traktat. Personligen tror jag att mediets politiska potential främst hänger samman med att serier brukar vara roliga. Och Strömquists seriealbum är hur roligt och hur politiskt skarpslipat som helst.

Min Moa

I torsdags såg jag Teater Stenbäralands föreställning "Min Moa" på Poeten på Hörnet i Malmö. Den utgörs av en monolog om Moa Martsinsons liv, som framförs av Rosie Hennig och ackompanjeras på banjo av Mats Henning. Efter att ha sett föreställningen inser man att Moa Martinsons liv och hennes litterära karriär är minst lika intressanta som hennes verk. Att en kvinnlig proletär, född 1890, kunde bli en av våra största författare är anmärkningsvärt, och att hon lyckades hantera all sorg hon fick uppleva under sitt liv är beundransvärt. Den som får chansen att se "Min Moa" bör ta den.

Helena María Viramontes, Under the Feet of Jesus

Nobelpristagaren John Steinbecks Vredens druvor (1939) är antagligen den mest kända amerikanska arbetarskildringen någonsin. Den handlar om fattiga migrantarbetare som skördar frukt i Kalifornien. Det gör också en av de mest uppmärksammade samtida amerikanska arbetarromanerna: Helena María Viramontes Under the Feet of Jesus (1995). Medan Steinbeck skildrar "okies" – proletariserade bönder från Oklahoma på 1930-talet – skriver Viramontes om fattiga latinamerikanska lantarbetare idagens USA. Likheterna mellan dessa båda grupper är faktiskt ganska stora. Men de båda romanerna skiljer sig rejält åt. Vredens druvor är en tjock realistisk roman, medan Under the feet of Jesus är en kort bok i vilken författaren arbetar med andra grepp än realismens: växlande berättarperspektiv, symbolik, parallellismer etc. Ändå är den i hög grad realistisk. En scen mot slutet av boken som skildrar ett besök hos en läkare ger exempelvis en oerhört drabbande och övertygande bild av fattigdom och dess konsekvenser. Dessutom innehåller romanen – likt många andra arbetarromaner – ett intressant metaperspektiv, som bland annat kommer till uttryck i följande skildring av hur det är att skörda vindruvor:

Carrying the full basket to the paper was not like the picture on the red raisin boxes Estrella saw in the markets, not like the woman wearing a fluffy bonnet, holding out the grapes with her smiling, ruby lips, the sun a white orange behind her. The sun was white and it made Estrella's eyes sting like an onion, and the baskets of grapes resisted her muscles, pulling their magnetic weight back to the earth. The woman with the red bonnet did not know this.

Genom att kontrastera huvudpersonens – den trettonåriga Estrellas – perspektiv på skördearebtet mot det som ges av kapitalisterna som så småningom säljer russinen hon framställer positionerar Viramontes sin skildring socialt, som arbetarlitteratur.

Daria Bogdanska, Wage Slaves

I förra veckan recenserade jag Daria Bogdanskas självbiografiska seriebok Wage Slaves i Arbetet. Eftersom recensionen inte lagts ut på nätet publicerar jag här en bild av den. (Om man klickar på den blir den större, vilket gör texten läsbar.)

På Youtube hittar man för övrigt följande samtal mellan Bogdanska och Kent Wisti som bland annat förklarar varför ölen är så billig på Möllevången i Malmö:

Poddar om arbetarlitteratur och litteratur och klass

Tidningen Arbetet hade ett synnerligen ambitiöst och intressant – åtminstone om man intresserar sig för arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass – program på årets bokmässa. Bland annat hölls samtal med Kristian Lundberg, Anneli Jordahl, Elsie Johansson och med företrädare för Föreningen Arbetarskrivare.

Medverkade i Arbetets poddar. Övre raden från vänster: 
Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Elsie Johansson, Bodil Jönsson, 
Victor Estby och Jan-Ewert Strömbäck. Undre raden från vänster: Sara 
Teleman, Anneli Jordahl, Negra Efendic, Eva-Lotta Hultén, Charlotte 
Qvandt och Petra Mölstad

Länkar till poddarna hittar man här.

Austerity Measures

Modern teknik kan vara någonting bra. För ett tag sedan blev jag tipsad via Facebook om att förlaget Penguin gett ut en samling med ny grekisk poesi: Austerity Measures. Jag besällde den omedelbart i en Internetbokhandel och några dagar senare låg den i min brevlåda. Innan Internet fnns skulle jag nog aldrig kommit att höra talas om boken. Och att köpa den skulle ha varit dyrt, krångligt och tagit oändlig tid.
Samlingens titel anspelar på den ekonomiska (och politiska!) krisen i Grekland, som faktiskt lett till en viss poetisk blomstring. Men även om det finns ett samband mellan åtstramningarna och den nya poesin är bara ett fåtal av dikterna i samlingen (explicit) samhällskommenterande eller politiska.
De dikter som tilltalade mig mest är dock de som är tydligast politiska. Bland annat blev jag mycket förtjust i Krystalli Glyniadakis "National Anthem, 2008, Redux". Där lyder "refrängen" som följer: "Juntas accessorize their wanks with national emblems". Och slutorden är: "Femininity never satified the nation".
Jag gillade också Thomas Ioannous "Honourable Compromise", där en av stoferna lyder:

Every twitch of your lips
Every grimace
Will be coordinated with public opinion
Your every word will beg for validation
From a broad
From an overwhelming majority

Den slutar såhär:

The key thing is
That you avoided the worst
By agreeing to an eminently
Honourable compromise

I ljuset av den politiska utvecklingen i Grekland efter att Syriza bildat regering tycker jag att Iannou här säger någonting viktigt.
Den poet som fängslade mig allra mest var dock Jazra Khaleed, som i sina dikter tematiserar och romantiserar de våldsamma protesterna mot sparpolitiken. I "Words" argumenterar han rent av för att poesin bör solidarisera sig med dessa protester och ta en ny riktning

The seat of power is in language
Where the police patrol
No more poetry circles!
No more poet laureates!
In my neighborhood virgin poets are sacrificed
Rappers with dust-blown eyes and bagy pants
push rhymes on kids sniffing words
[---]
I want no more verbs belonging to the non-combatants
I need a new language, not pimping
I'm waiting for a revolutin to invent me
Hungering for the language of class war
A language that has tasted insurgency
I shall create it!
Ah, what arrogance
OK, I'll be off
But take a look: in my face the dawn of a new poetry is breaking

Jazra Khaleed är helt enkelt en det tjugoförsta århundradets Leon Larsson...