Att romanerna har adresser som titlar är en blinkning till Henrik Tikkanen, som i tre romaner med sådana titlar skildrade den finlandssvenska överklassen. Rosenlunds adresser finns på andra platser än Tikkanens och hans romaner skildrar en annan klass: arbetarklassen.
I förhållande till debutromanen är Svallgränden 5 striktare komponerad. I en första del skildras huvudpersonens kamp för att tillägna sig en bildning som uppfattas som förbehållen andra klasser än den han tillhör, samt hur denna bildning förändrar honom, men också alienerar honom från den miljö han kommer ifrån. I en andra, kortare del, skildras hur hans bror går under i alkoholism och psykisk sjukdom.
Likheterna med 1930-talets arbetarlitterära bildningsromaner är stora. I exempelvis Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord framställs ju just bildningen som en möjlig väg ut ur en förkvävande proletär miljö, samtidigt som uppbrottet skildras som smärtsamt. Dessutom kontrasteras huvudpersonens frigörelse med en skildring av någon som inte lyckas slå sig fri, utan som går under.
Att denna tematik fortfarande är aktuell är deprimerande. Att den åter skildras i litteraturen är dock bra - synliggörande är första steget mot förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar