Cecilia Persson, Självmotsägelser

När jag kom hem från sommarsemestern låg Cecilia Perssons nya diktbok, Självmotsägelser, och väntade i brevlådan, och jag kastade mig nästan genast över den. Perssons Att bära sin egen kropp - en rapport från 2013 är nämligen en av mina favoritböcker och på senare år har jag föjt hennes skrivande ganska noggrant. (Jag har också skrivit om det, bland annat i en artikel i tidskriften Samlaren.)
Den nya boken var ingen besvikelse. Självmotsägelser förenar på ett spännande och engagerande sätt intellektuella resonemang om filosofi, psykologi etc. med såväl en personlig och självbiografisk tematik som ett intresse för samtidens sociala och politiska frågor.
Bland annat tematiserar Persson det förvärvsarbete hon utför parallellt med sitt skrivande och beskriver exempelvis hur detta uppvisar tecken på den förslumning som på senare år dessvärre gjort sig allt mer påmind på den svenska arbetsmarknaden. Såhär kan det exempelvis låta:

Att vara rädd för att bli arbetslös och stå utan pengar skapar rädslor som perverterar arbetsmiljöer.

Eller såhär:

En socialchef anmälde sig själv för tjänstefel. Hen skrev ner en lista på brott mot socialtjänstlagen och eftersom hen är chef är hen inte så lätt att avskeda.
Om jag skriver ner samma lista får det andra konsekvenser med omedelbar verkan.

Svenska poeter har sällan kunnat försörja sig uteslutande på sitt skrivande. Dock har de inte alltid tematiserat sitt förvärvsarbetande när de diktat. Persson och andra (exempelvis Marie Norin) visar dock att det kan vara estetiskt och intellektuellt produktivt att inte upprätthålla några strikta rågångar mellan dikt och arbete.