Karnstedt och realismen

Arbetarlitteraturen har ofta kopplats samman med realismen, och även om arbetarförfattare i alla tider också använt sig av andra litterära verktyg så får man nog säga att just realismen, åtminstone sedan början av 1900-talet, varit arbetarlitteraturens paradgren. Samtidigt har den utsatts för kritik. Några har menat att realismen skulle vara grå och tråkig, andra att den inte skulle kunna fånga klassamhällets strukturer.
På senare år har realismen fått ett uppsving, såväl i litteraturen i stort som bland arbetarförfattarna. Nu skakar många läsare och kritiker förvånat på huvudet inför gnället för några år sedan. Skulle realismen vara tråkig? Skulle den inte kunna öppna våra ögon för sammhällsdjupen?
En som nog aldrig tvivlat på relismens möjligheter är Torgny Karnstedt. Hans mest kända verk – Slamfaramen (1977), Gnistskärmen (1990) och Låtsaskungen (1995) – är samtliga realistiska romaner som försöker synliggöra olika aspekter av det svenska klassamhället. Även hans senaste bok, novellsamlingen Karlssons pojke, är i högsta grad realistisk.
Den marxistiske litteraturvetaren Georg Lukács hävdade att enbart realismen kan användas för att skapa en litteratur som skildrar världen ur arbetarlitteraturens synvinkel. Men, det gick inte med vilket slags realism som helst. Det skulle vara en "typiserande" realism där karaktärerna framställs som unika, levande individer samtidigt som de representerar olika sociala krafter och miljöer.
Lukács skulle ha gillat Karlssons pojke. Karnsteds noveller behandlar nämligen stora, ofta sociala, frågeställningar – exempelvis den strukturomvanlidlig som lett till att många industriarbetsplatser stängts, folkhemmets nedmontering eller de stora migrationsströmmarna – genom att visa hur dessa påverkar enskilda människor.
Även jag gillar novellerna i Karlssons pojke. I början av boken citerar Karnstedt Ove Allansson, som sagt att arbetarlitteraturen bör ses som en motståndsrörelse mot borgerligheten och läsas som avvikelserapporter av alla som fortfarande längtar efter och drömmer om ett solidariskt samhälle där mänsklig hänsyn råder och alla människor har lika värde. Det är stora ord, men Karnstedt tar dem på allvar. Och det är det som gör att hans realistiska berättelser får en särskild lyster.