Victor Estby, Under

Om Victor Estbys nya bok, Under, har jag inte mycket att säga. Det som behöver sägas har nämligen redan sagts i Jan Arnalds förord, exempelvis att Estby är förbaskat duktig på att snickra vers och att versernas politiska udd ligger på en nivå långt bortom slagordens. Men kanske borde man ändå understryka att de noveller som samsas med dagsverserna i Under faktiskt inte bara har värde som ögonöppnare för ett samhälle som fortfarande är fullt av barfotabarn, utan också är osedvanligt välkomponerade och präglade av stilitisk säkerhet. Hur som helst: att inte varenda publikation med arbetarrörelsekoppling slåss om att få publicera Estbys dagsverser (och noveller!) är obegripligt.

Finsk arbetarlitteratur

Finsk arbetarlitteratur är intressant, men finska är inget man lär sig på en kafferast. Därför är det utmärkt att tidskriften Journal of Finnish Studies gett ut ett specialnummer på engelska om just finsk arbetarlitteratur (vol. 18, nummer 2, 2015).
Här görs det bland annat klart att den finska 1900-talshistorien (nationsbyggande, inbördeskrig, deltagande i andra världskriget, det spända förhållandet till Sovjetunionen etc.) inneburit helt andra förutsättningar för arbetarlitteraturen än de som rått i Sverige. Hur många svenska arbetarförfattare har exempelvis slutat skriva för att de arkebuserats? Och hur många har fått sitt arbetsmaterial beslagtaget av vitgardister?
Men, naturligtvis finns det också likheter. Exempelvis har man även i Finland bråkat om vem som ska betraktas som arbetarförfattare, och även där har såväl arbetarlitteraturen som forskningen om den fått ett uppsving under senare år.
Den forskning som redovisas i tidskriften är utmärkt. Inte minst är det välgörande att man försöker uppmärksamma förbindelserna mellan finsk och utländsk arebtarlitteratur. Allt för ofta är nämligen arbetarlitteraturforskningen fångad i ett ganska snävt nationellt rum.
Och även för den som inte är intresserad av det rent akademiska finns det mycket att hämta. Inte minst får man tips om en lång rad böcker som man kan läsa i Svensk översättning. Själv har jag just varit på biblioteket och hämtat ut Pirkko Saisos Livets gång...

Karnstedt och realismen

Arbetarlitteraturen har ofta kopplats samman med realismen, och även om arbetarförfattare i alla tider också använt sig av andra litterära verktyg så får man nog säga att just realismen, åtminstone sedan början av 1900-talet, varit arbetarlitteraturens paradgren. Samtidigt har den utsatts för kritik. Några har menat att realismen skulle vara grå och tråkig, andra att den inte skulle kunna fånga klassamhällets strukturer.
På senare år har realismen fått ett uppsving, såväl i litteraturen i stort som bland arbetarförfattarna. Nu skakar många läsare och kritiker förvånat på huvudet inför gnället för några år sedan. Skulle realismen vara tråkig? Skulle den inte kunna öppna våra ögon för sammhällsdjupen?
En som nog aldrig tvivlat på relismens möjligheter är Torgny Karnstedt. Hans mest kända verk – Slamfaramen (1977), Gnistskärmen (1990) och Låtsaskungen (1995) – är samtliga realistiska romaner som försöker synliggöra olika aspekter av det svenska klassamhället. Även hans senaste bok, novellsamlingen Karlssons pojke, är i högsta grad realistisk.
Den marxistiske litteraturvetaren Georg Lukács hävdade att enbart realismen kan användas för att skapa en litteratur som skildrar världen ur arbetarlitteraturens synvinkel. Men, det gick inte med vilket slags realism som helst. Det skulle vara en "typiserande" realism där karaktärerna framställs som unika, levande individer samtidigt som de representerar olika sociala krafter och miljöer.
Lukács skulle ha gillat Karlssons pojke. Karnsteds noveller behandlar nämligen stora, ofta sociala, frågeställningar – exempelvis den strukturomvanlidlig som lett till att många industriarbetsplatser stängts, folkhemmets nedmontering eller de stora migrationsströmmarna – genom att visa hur dessa påverkar enskilda människor.
Även jag gillar novellerna i Karlssons pojke. I början av boken citerar Karnstedt Ove Allansson, som sagt att arbetarlitteraturen bör ses som en motståndsrörelse mot borgerligheten och läsas som avvikelserapporter av alla som fortfarande längtar efter och drömmer om ett solidariskt samhälle där mänsklig hänsyn råder och alla människor har lika värde. Det är stora ord, men Karnstedt tar dem på allvar. Och det är det som gör att hans realistiska berättelser får en särskild lyster.

Mathias Rosenlund, Svallgränden 5

Mathias Rosenlunds självbiografiska debutroman, Kopparbergsvägen 20 (2013) är en av de bästa klasskildringar som publicerats på senare år. Uppföljaren, Svallgränden 5, går inte heller av för hackor.
Att romanerna har adresser som titlar är en blinkning till Henrik Tikkanen, som i tre romaner med sådana titlar skildrade den finlandssvenska överklassen. Rosenlunds adresser finns på andra platser än Tikkanens och hans romaner skildrar en annan klass: arbetarklassen.
I förhållande till debutromanen är Svallgränden 5 striktare komponerad. I en första del skildras huvudpersonens kamp för att tillägna sig en bildning som uppfattas som förbehållen andra klasser än den han tillhör, samt hur denna bildning förändrar honom, men också alienerar honom från den miljö han kommer ifrån. I en andra, kortare del, skildras hur hans bror går under i alkoholism och psykisk sjukdom.
Likheterna med 1930-talets arbetarlitterära bildningsromaner är stora. I exempelvis Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord framställs ju just bildningen som en möjlig väg ut ur en förkvävande proletär miljö, samtidigt som uppbrottet skildras som smärtsamt. Dessutom kontrasteras huvudpersonens frigörelse med en skildring av någon som inte lyckas slå sig fri, utan som går under.
Att denna tematik fortfarande är aktuell är deprimerande. Att den åter skildras i litteraturen är dock bra - synliggörande är första steget mot förändring.

Cecilia Persson, Självmotsägelser

När jag kom hem från sommarsemestern låg Cecilia Perssons nya diktbok, Självmotsägelser, och väntade i brevlådan, och jag kastade mig nästan genast över den. Perssons Att bära sin egen kropp - en rapport från 2013 är nämligen en av mina favoritböcker och på senare år har jag föjt hennes skrivande ganska noggrant. (Jag har också skrivit om det, bland annat i en artikel i tidskriften Samlaren.)
Den nya boken var ingen besvikelse. Självmotsägelser förenar på ett spännande och engagerande sätt intellektuella resonemang om filosofi, psykologi etc. med såväl en personlig och självbiografisk tematik som ett intresse för samtidens sociala och politiska frågor.
Bland annat tematiserar Persson det förvärvsarbete hon utför parallellt med sitt skrivande och beskriver exempelvis hur detta uppvisar tecken på den förslumning som på senare år dessvärre gjort sig allt mer påmind på den svenska arbetsmarknaden. Såhär kan det exempelvis låta:

Att vara rädd för att bli arbetslös och stå utan pengar skapar rädslor som perverterar arbetsmiljöer.

Eller såhär:

En socialchef anmälde sig själv för tjänstefel. Hen skrev ner en lista på brott mot socialtjänstlagen och eftersom hen är chef är hen inte så lätt att avskeda.
Om jag skriver ner samma lista får det andra konsekvenser med omedelbar verkan.

Svenska poeter har sällan kunnat försörja sig uteslutande på sitt skrivande. Dock har de inte alltid tematiserat sitt förvärvsarbetande när de diktat. Persson och andra (exempelvis Marie Norin) visar dock att det kan vara estetiskt och intellektuellt produktivt att inte upprätthålla några strikta rågångar mellan dikt och arbete.