Richard Llewellyn, Jag minns min gröna dal

För ett tag sedan hittade jag en bok på Myrorna i Malmö som fångade mitt intresse: Jag minns min gröna dal av Richard Llewellyn. Det som först fick mig intresserad var att boken presenterades som en arbetarskildring. När jag sedan läste i förordet att den brukar kallas "[v]årt sekels mest älskade bok"var jag tvungen att köpa den. Man kan ju inte vara litteraturvetare utan att ha läst (förra) seklets mest älskade bok, särskilt inte om man brukar utge sig för att vara expert på arbetarlitteratur och den älskade boken i fråga handlar om gruvarbetare.
Efter att ha läst ett par kapitel började jag misstänka att bokälskare är galningar. För mig framstod nämligen Llewellyns roman inte som något litterärt mästerverk utan som ett hopkok av hackig intrig, grund psykologi, sentimentalitet och suspekta åsikter. Dessa brister – i kombination med att det är besvärligt att hålla koll på ett myller av personer med namn som "Cadwalladr", Hwfa Pryse" och "Twm" – gjorde att jag allvarligt övervägde att lämna tillbaka boken.
Samtidigt hade jag emellertid svårt att lägga den ifrån mig... Vad det berodde på vet jag faktiskt inte riktigt. Vad jag vet är emellertid att det inte hade någonting med romanens sociala tendens att göra, för berättelsen slutar med att huvudpersonen inleder ett korståg mot gruvarbetarnas fackförening, eftersom han anser att dess socialistiska ideal är ogudaktiga.
För mig är Jag minns min gröna dal alltså ingen älskad bok. Men av någon outgrundlig anledning tyckte jag mycket om att läsa den. Och dess ideologiska tendens kan ju alltid vara nyttig som en påminnelse om att långt ifrån alla arbetarskildringar är politiskt progressiva.