Rydberg och socialismen

Om man intresserar sig för frågor om litteratur och klass bör man studera Viktor Rydberg. Denne centralgestalt i den svenska litteraturhistorien var i många avseenden en radikal och arbetarvänlig typ. Men arbetarrörelsens förhållande till honom var kluvet. Å ena sidan har flera arbetarförfattare inspirerats av Rydberg - exempelvis har hans kritik av kapitalism och industrialism i "Den nya Grottesången" fått genklang i många socialistiska kampdikter - å andra sidan kritiserade många arbetarrörelseföreträdare honom för hans i grunden antisocialistiska samhällssyn och för att han all sin radikalitet till trots till slut ändå allierade sig med makten istället för arbetarrörelsen. Om detta har jag skrivit då och då. Bland annat medverkade jag förra året i antlogin Kulturhjälten: Viktor Rydbergs humanism (Atlantis, red. B. Svensson och B. Sjöberg) med uppsatsen "Radikalen och offentligheterna", där jag försöker reda ut relationen mellan Rydberg och arbetarrörelsen. För den som följt min blogg är detta inget nytt. Exempelvis refererade jag innehållet i min uppsats i ett inlägg från 13 september 2009. Anledningen till att jag nu åter påminner om denna text är att Erik Bergqvist skrev en understreckare om Kulturhjälten i Svenska Dagbladet i lördags, där han hade följande att säga om mitt bidrag:

Magnus Nilssons utmärkta bidrag ”Radikalen och offentligheten” visar hur Rydberg uppfattats politiskt av tongivande debattörer. Som ung var Rydberg radikal journalist i bland annat liberala Tomtebissen – samtliga dessa texter har förresten nyligen återutgivits med introduktioner av Birthe Sjöberg: ”Den politiskt-satiriske Viktor Rydberg. Tomtebissen 1857” (2009).

Men det som var radikalt på 1850-talet var i höjd med Strindbergs entré något annat. Dessutom hade Rydberg gjort en makalös karriär som kanske väckte avundsjuka – inte mindre makalös med tanke på den svåra bakgrunden (modern död tidigt, fadern nersupen; Viktor på fosterhem) – och skulle livet igenom samla på sig ett otal titlar: hedersdoktor, professor i konsthistoria, ledamot av Svenska Akademien och Vetenskapsakademin, professor i kulturhistoria.

I en serie artiklar i Social-Demokraten 1891–92 pekade Hjalmar Branting ut Rydberg som liberal och därmed fiende till arbetarrörelsen, bland annat eftersom hans hållning i religionsfrågan ansågs oförenlig med socialismen. Men Nilsson menar också att Brantings angrepp berodde på att Rydberg kommit att representera det förhatliga officiella Sverige, i ett skede när socialdemokratin var i färd med att forma en motoffentlighet. Bengt Lidforss och Zeth Höglund följde den brantingska linjen; Rydberg var visserligen fritänkare men alltför blek. Med Ernst Wigforss inleddes en upprättelse, men en viss klyvnad gentemot Rydberg dröjde ändå kvar i de moderata vänsterleden. Och till slut blev han som bekant i största allmänhet obsolet.

Hela Bergqvists understreckare kan läsas här.