Mitt namn är Lucy Barton

I lördags gick jag på teaterpremiär och så såg monologen Mitt namn är Lucy Barton på Malmö stadsteater. Det var en mycket trevlig upplevelse. Pjäsen var tankeväckande och välspelad och scenografi och regi utmärkt.

Pjäsen bygger på en roman med samma namn av Elisabeth Strout och skildrar en författare som berättar "sin historia", det vill säga historien om sitt liv. Men hon berättar också om hur hon börjat formulera denna historia när hon låg på sjukhus och fick besök av sin mor, och om hur formulerandet av den fått henne att ändra sin livsföring ganska radikalt. 

Eftersom fokus ligger på relationen till en förälder och på barndomsminnen får pjäsen en stark existentiell dimension. Alla har vi ju varit barn, och de flesta av oss har ju haft en mor. Men berättelsen om Lucy Barton är också en berättelse om det amerikanska klassamhället, och om de möjligheter till klassresor via utbildningssystemet som trots allt fanns under decennierna efter andra världskriget. Och denna sociala och historiska dimension bidrar i allra högsta grad till att göra pjäsen rikare.