Om arbetarlittertur och arbetarlitteraturforskning i Svenska Dagbladet

 Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst har sannerligen skapat medial uppmärksamhet för såväl arbetarlitteraturen som arbetarlitteraturforskningen. Det tackar vi arbetarlitteraturforskare så klart för.

I dagens Svenska Dagbladet finns exempelvis en stor artikel av Sebastian Lönnlöv som fokuserar på Landströms översiktsverk, men som också diskuterar Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforsknings senaste forskningsantologi Arbetarförfattaren: Litteratur och liv (2020). 

Såhär skriver Lönnlöv om antologin:

Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning bildades 2010 och har redan hunnit publicera sex antologier. Den sjätte, ”Arbetarförfattaren. Litteratur och liv” (Gidlunds Förlag), rymmer 18 artiklar med en gemensam grundfråga: vem som kan sägas vara arbetarförfattare och vad arbetarlitteratur egentligen är.

Frågan kan vara laddad, både inom forskningen och för författarna själva. På 1920-talet protesterade Ragnar Jändel och Ivan Olje­lund mot att kallas ”proletärdiktare”. I dag vill Elsie Johansson kallas författare utan någon form av prefix framför. Oviljan kan handla om att inte vilja definieras i onödan, eller om att epiteten upplevs som ned­låtande. Men att klassas som just arbetar­författare kan också vara förenat med krav på att anpassa sitt skrivande, utifrån kollektivets syften snarare än de egna.

Redan Maria Sandel, som med ”Vid svältgränsen” (1908) skrev vad som anses vara Sveriges första arbetarlitterära verk, fick höra av en socialdemokratisk recensent att hon inte hade nog tydlig ”proletarisk ton”. Bland mer konservativa kritiker fick hon i stället gehör först när hennes böcker närmade sig den borgerliga bildningsromanen. Med tanke på hur Sandel länge har skrivits ut ur arbetarlitteraturhistorien är det glädjande att ”Arbetar­författaren” rymmer två bidrag om just henne – Beata Agrells receptionsstudie och Ewa Bergdahls djupdykning i ”Sandels syn på sig själv som arbetarförfattare”.

Att arbetarförfattare brottas inte bara med beteckningen i sig, utan också med sin egen roll, är en annan tydlig tråd i antologin. Med den norska författaren Karin Sveen som exem­pel menar Christine Hamm att arbetarförfattaren präglas både av sin uppväxt i arbetar­klassen och av den kulturella klassresa som författarskapet innebär. Det arbetarlitterära uppstår, enligt Hamm, i spänningsfältet mellan sökandet efter å ena sidan tillhörighet, å andra sidan frihet.

Även Anker Gemzøe, som skriver om Martin Andersen Nexø, uppehåller sig vid det faktum att arbetarförfattarens kliv – ut ur sin klass och in i den litterära offentligheten – kan skapa känslor av förlust, skuld och främlingskap.

En ständig fråga i det arbetarlitterära sammanhanget, som också engagerar flera av antologins forskare, är gränsdragningsproblemet kring vem som är tillräckligt mycket arbetare för att kunna sägas skriva arbetarlitteratur. Enligt Lars Furulands klassiska definition är ju arbetarlitteratur skriven om, för och av arbetare.

Magnus Nilsson, som i antologin bidrar med en analys av Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass, har föreslagit en definition där arbetarlitteratur är den litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetar­klassen. En sådan definition löser vissa problem, men skapar samtidigt andra – för vems uppfattning är det då som ska räknas? Beata Agrell har i stället lanserat termen arbetarlitteraritet, som fokuserar på det enskilda verket snarare än författaren och särskilt då på dess närvaro – eller frånvaro – av klassperspektiv.

Den sortens definitioner kan framstå som akademiska hårklyverier, men är svåra att komma undan i diskussioner om arbetar­litteratur, bland annat för att de berör viktiga frågor om vilka som hörs i den litterära offentlig­heten och vem som har mandat att alls tala om hur det är att tillhöra arbetar­klassen. Borde vi alls tala om arbetarlitteratur när böcker om arbete saknar tydligt (arbetar)klassperspektiv, eller har vi snarare att göra med arbetslitteratur?