Recension av Landströms "Arbetarlitteraturens återkomst"

 Idag publiceras min recension av Ramus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst i den norska vänsterdagstidningen Klassekampens bokmagasin. För den som inte har tillgång till denna utmärkta publikation följer här ett ultra-kort sammandrag:

Landström ger en utförlig presentation av den svenska arbetarlitteraturen och visar dessutom varför den är intressant. Han lutar sig tungt mot den litteraturvetenskapliga forskningen, men presenterar också egna analyser och idéer. 

Min enda större invändning gäller förklaringen till varför arbetarlitteraturen fått en renässans i Sverige på senare år. Landström pekar på att arbetarklassen, liksom vid tidigare uppsving, skulle "stå i centrum för den politiska diskussionen" och att förslumningen av arbetsmarknaden skulle ha gjort klassamhället tydligt för författarna. Jag tror dock att förhållandena i litteraturen varit viktigare. Dagens arbetarförattare har kunnat ta spjärn mot en stark tradition. Därför har det blivit arbetarlitterär renässans, trots att arbetarklassen och arbetarrörelsen är svagare än på länge. 

Patrik Lundberg, Fjärilsvägen

 I Fjärilsvägen berättar Patrik Lundberg sin mammas, Birgitta Lundbergs, livshistoria. Han berättar också sin egen historia, som först löper parallellt med mammans, men sen tar en annan riktning. Medan mamman fastnar i fattigdom gör Patrik en klassresa.

Fjärilsvägen är dock inte bara en roman om en familj, utan också om Sverige. Välfärdsstatens uppgång och fall utgör bakgrund till individernas öden, och mot slutet av berättelsen relaterar Lundberg moderns livsberättelse direkt till den politiska utvecklingen. Det hela sammanfattas på ett effektivt sätt i en mening som tryckts på bokens skyddsomslag:

"Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns en ytterligare dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt".

Ungefär samma tankar uttryckte Édouard Louis i romanen Vem dödade min far? från 2018 (den svenska översättningen kom ut 2019). Men medan den var en rasande anklagelseskrift som av många kritiker jämfördes med Zolás "Jag anklagar!" är Fjärilsvägen betydligt mer lågmäld, utan att för den sakens skull vara mindre engagerande. 

En bok till!

 Tillsammans med mina kollegor Michael Sanders och Wiktor Marzec håller jag på att att sätta samman en antologi om arbetarlitteratur från olika länder, som förhoppningsvis kommer att ges ut av förlaget Palgrave nästa år. Preliminär titel är Working-Class Literatures: National and International Traditions.

När vi raggade bidrag beskrev vi projektet såhär:

This collection emerges out of the ‘Industrial Labour and Literary Culture in the Long Nineteenth Century’ conference organised jointly by the AHRC-funded ‘Piston, Pen & Press’ project and the Finnish Labour Museum which was held in Tampere in 2019. This conference brought together scholars from seven different countries. At the conference it became increasingly clear that the relationship between a ‘native’ working-class literature and its ‘national’ literary tradition was subject to enormous variations - from being central to the formation of the national canon in Sweden and Finland, fluctuating in accordance with the vagaries of political history in Poland, through to its almost total exclusion in England (though not in Scotland). Additionally, the conference identified the importance of international connections to the development of ‘native’ working class literatures, occurring both through the circulation of translated literature and ongoing contact with workers who had emigrated in search of work. The conference concluded that any study of working class literature had to be attentive to both its national and international contexts. This volume is intended as a contribution to this emerging field of study.

We are planning an edited collection organised around the following key questions: What is the relationship between 'working class' literature and the 'canon' within specific national traditions? How does working class literature establish itself within the nation - newspapers, libraries, publishing houses etc? What role is played by international exchanges in the construction of working class literature?

Bland de medverkande finns bland andra Sabine Hake, Luka Lei Zhang och Elsi Hyttinen och boken kommer bland annat att behandla arbetarlitteratur från Kina, Finland, England, Sverige, Tyskland och Polen. Själv tänker jag skriva om arbetarlitteraturen i den svenska fackförbundspressen, utifrån en studie av Kommunalarbetaren 1970.

Som ett led i arbetet har vi ordnat en liten konferens där många av bidragsgivarna kommer att presentera sin forskning. Konferensen hålls helt digitalt idag, i morgon och på onsdag. 

Rasmus Landström, Arbetarlitteraturens återkomst

 Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst är den första övergripande presentationen av den arbetarlitterära renässansen i Sverige under de senaste femton åren. Dessutom innehåller den en översikt av hela den arbetarlitterära traditionens historia och av den litteratur som befinner sig i arbetarlitteraturens "gravitationsfält".

Framställningen bygger på sådant som andra skrivit (Landström tycks ha läst i stort sätt allt), men det är ändå en delvis unik bild som framträder och även om jag så klar får lust att polemisera mot några av hans teser – ämnet ligger mig ju varmt om hjärtat – är helheten robust. 

Jag kommer säkerligen att gå i dialog med Landströms bok i många sammanhang framöver, och en utförligare recension kommer snart i norska Klassekampen. Här vill jag bara passa på rekommendera den till alla, både till er som är intresserade av arbetarlitteratur och till er som "bara" är intresserade av frågor om litteratur, samhälle och politik i allmänhet.

Landström analyserar nämligen inte bra litterära skeenden i snävare mening, utan levererar en lång rad skarpa iakttagelser av mer generell natur. En sådan gäller den samtida litteraturkritikens handfallenhet inför frågor om klass:

I dagstidningarna omformuleras fattigdom som "utanförskap", exploatering blir det luddiga begreppet "förtryck". Idag har det blivit kutym att använda begreppet "rasifiering" och "en" istället för "man" i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig koma på tanken att skriva det neutrala "arbetsköpare" istället för det ideologiskt extrema ordet "arbetsgivare", som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.

Man kan tycka vad man vill om "ideologiskt korrekt språkbruk" – Landström sätter hur som helst fingret på någonting intressant.

Om mitt "detektivarbete"

 Min forskning om Stig Sjödin kommer att presenteras i bokform. Manus är faktiskt redan klart, och det finns ett förlag. Det enda som saknar är egentligen en titel och ett omslag. Men boken kommer av olika anledningar inte ut förrän till våren.

Redan nu uppmärksammas den emellertid i Arbetarbladet under rubriken "Detektivarbete avslöjar ny bild av Sandvikens störste poet – 'Ett jävlaranamma att göra samhället bättre'". Texten är bara tillgänglig för prenumeranter, och jag har inte läst manus (men fått det uppläst för mig). Men jag är säker på att den är läsvärd. Jag hade nämligen stort utbyte av det samtal med tidningens kulturredaktör Fredrik Björkman som den bygger på.

Titelns detektivarbete syftar på det jobb som jag – med benäget bistånd från Mikael Hendar och Kalle Laajala, och med utgångspunkt i Lars Furulands bibliografier – gjort för att leta fram den poesi Sjödin publicerade inom arbetarrörelsen. Utöver att uppmärksamma denna del av Sjödins författarskap tar boken också upp hans insatser som arbetarförfattare i den litterära offentligheten.

Lecture about contemporary working-class literature

 Here's a lecture about contemporary working-class literature from the course "Working-class literature: Historical and international perspectives" that is given at Malmö University this term. I begin by discussing Swedish working-class literature, and then broaden the perspective to include other countries as well.

Atle Berge, Puslingar

 Atle Berges Puslingar är en roman om en verklig händelse, den så kallade Kielland-olyckan. Alexander L. Kielland var en bostadsplattform (döpt efter en av Norges största författare) som kapsejsade på Nordsjön 1980. 123 personer omkom. Huvudpersonen i Puslinger, Marita, är dotter till en av dem. Hon var åtta år när olyckan inträffade och när hon blir tonårig börjar hon fundera allt mer på vad det egentligen var som hände. Stämmer verkligen haverikommissionens slutsats att det var en defekt svetsfog som orsakade katastrofen? Varför har inte andra möjliga förklaringar utretts?

Puslinger påminner om Asta Oliva Nordenhofs Penge på lommen. Där utgör branden på färjan Scandinavian Star en länk mellan enskilda människors liv och mer övergripande ekonomiska och politiska skeenden som i sig kan framstå som abstrakta, men som får kontur när de leder till en katastrof. Kielland-olyckan spelar samma roll i Puslingar. (En liknande roman skulle man kunna skriva i Sverige om Estonias förlisning.)  Inte minst använder Berge olyckan för att belysa det norska klassamhället. 

Mot slutet av boken försöker Marita berätta sin historia för några studiekamrater. Men de förstår inte:

– Huffamei! sa jenta ved sida av henne, og så vart det stilt igen, heilt til gutane begynte å snakke om forholda på studentbyen, korleis det ville bli å dele kjøkken med fem andre. Dei var vist vane med at au pairen tok seg av matlaginga, forstod Marita. Ho innsåg at det var best å halde kjeft. Masa ho meir om ulykka, kom dei til å trekke sig unna. Folk som ikkje klarer å gløyme, er uuthaldelege. Folk vil gløyme, må gløyme, slik nationen må gløyme, for å halde ut seg sjølv. Ho lukka auga, sa til seg sjølv at ho måtte prøve å forstå dei. Dei visste ingenting om korleis det var å stå i vindauge og vinke til pappaen sin utan å vite om han ville komme trygt heim frå jobb. Med det samme kjente hon suget frå bølga som var i ferd med å bygge seg opp bak henne. Ho prøvde å springe, men kom seg ikkje meir enn eit par mater framover før bølga tok tak i beina hennar og skylte henne bortover asfalten.

Puslinger är uppenbart skriven för att Kielland-olyckan inte ska glömmas. Det är i sig viktigt. Men romanen har också många andra kvaliteter. En av dessa är att den, som antytts ovan, sätter in olyckan i ett större sammanhang, en annan att den inte därför glömmer bort de mindre sammanhangen, exempelvis Maritas liv, den familj hon växer upp i, den bygd där familjen bor etc. Dessutom är Berge en skicklig språkkonstnär. Puslingar är helt enkelt en mycket, mycket bra roman.

Felicia Stenroth, Handens rörelser

 Felicia Stenroths roman Handens rörelser handlar om en ung kvinna som arbetar på något slags kundtjänst, inleder en kärleksrelation och minns sin uppväxt med en fattig ensamstående mamma. 

Dessutom är den ett slags formexperiment. Istället för att låta händelser följa på varandra har författaren flätat samman dem i ett enda tidsplan. Det innebär att huvudpersonens förflutna och samtid skildras på en och samma gång, i ett slags medvetandeström där bilder från då och nu blandas och överlappar varandra.

Detta medför att det kan ta en liten stund innan man kommer in i berättelsen, men när man väl gör det blir läsupplevelsen stark. Att det som berättas hela tiden kopplas samman med någonting annat och att det därigenom uppstår såväl likheter som kontraster gör att varje händelse får en utökad betydelse (åtminstone potentiellt). Därmed blir det man skulle kunna kalla "den sociala" skildringen – i detta fall skildringen av en individs öde i klassamhället – osedvanligt rik och intressant. Dessutom får romanen närmast poetiska dimensioner.  

Arbetarförattaren Stig Sjödin

Idag är Stig Sjödin känd som Sveriges viktigaste moderna arbetarpoet. Men så har det inte alltid varit. I en artikel i tidskriften Edda försöker jag reda ut när, var och varför han betraktats som arbetarförfattare. För att läsa, klicka här.