Jan Fogelbäck, Körjournal

Jan Fogelbäck var en av de mest uppmärksammade arbetarförfattarna i den nya generation som framträdde på 1970-talet. Inte minst var det många som gillade hans romaner Bussbolaget (1977) och Körjournal (1979), som båda gavs ut av Oktoberförlaget (den senare kom också ut som "en bok för alla" 1983). 

Jag har precist läst om Körjournal. Och jag måste tillstå att jag är ganska imponerad. Den realistiska arbetarlitteraturen från 1970-talet har ett ganska dåligt rykte. Stilistisk torftighet och politisk övertydlighet är några vanliga fördomar. Fogelbäcks ägnar sig emellertid inte åt sådant.

Fogelbäck är utan tvekan realist. Språket i hans romaner ska inte dra uppmärksamheten till sig, utan peka ut mot världen. Men den som vill lyckas med det måste vara en god stilist. Inget drar ju uppmärksamhet till sig som språkliga skavanker. Och Fogelbäcks stil är det minsann inget fel på. Tvärt om dras man snabbt in i berättelsen. Det enda som känns litet märkligt är att han drar samman många ord, som åkerit, dörrn, mens (istället för medan) etc.

Körjournal är en politisk roman. Den är rent av didaktisk. Men någon övertydlighet handlar det inte om. Den fackliga kamp som skildras förrgår nämligen i bakgrunden. Och huvudpersonen är mycket skeptisk till den. Men det är ett effektivt grepp – just eftersom kampen ifrågasätts belyses den ju.

Utöver att ge en realistisk skildring av arbetarklassen i Stockholm på 1970-talet bjuder Fogelbäck också på detaljerade beskrivningar av hur det är att köra lastbil. Om det kan man tycka vad man vill. Men det är svårt att hävda att han inte skulle vara en skicklig författare. 

Johan Jönson, Marginalia/Xterminalia

Johans Jönsons senaste diktverk utgörs av två böcker. Den första, som också är tjockast, har titeln Marginalia, men utgör enligt mig verkets centrum. Den innehåller en lång dikt som slirar mellan medvetandeström och teoretisk/politisk utläggning och som ständigt avbryts av repliker om diktjagets brist på pengar. Dessa avbrott är som mest intressanta när diktens huvudspår rör sig mot det abstrakta. Då påminner de om att litteratur faktiskt är någonting som har en ekonomisk bas utanför sig själv. Även poeter måste ju äta. Och den som bara diktar lär inte bli fet.

Xterminalia är en tunnare bok, men betydligt tätare. Här är sidorna välfyllda. Text blandas med bild. Olika texttyper står intill varandra. Ord är täckta av svart färg. 

Innehållsligt känns mycket igen från Jönsons tidigare verk: ett intresse för den groteska kroppen, funderingar om språket, politiska utbrott etc. Även formellt känner man igen sig. Inte minst fortsätter Jönson med sin poetiska utmattningsstrategi och med att väva samman olika texter. De typografiska experimenten har vi också sett tidigare, om än kanske inte i lika radikal form.

Det som främst intresserar mig hos Jönson är att han skriver ett slags arbetarlitteratur. Han tematiserar ständigt att han själv kommer ur arbetarklassen, och att hans lönearbete i exempelvis vården utgör en av förutsättningarna för hans diktning. Utgångspunkten för hans politiska diktning är också att kapitalismen är ett system i vilket arbetarklassen utsätts för oerhörda orättvisor.

Därför är det trist att han i stor utsträckning ignoreras av dem som intresserar sig för arbetarlitteratur, inte minst inom arbetarrörelsen. Visserligen har han fått Eyvind-Johnson-priset, men borde han inte också få åtminstone Stig Sjödin-priset, Ivar Lo-prisen och ABFs litteraturstipendium? Och varför uppmärksammas det han skriver om vårdarbete inte av Kommunal? Visst, Jönson är inte den mest folklige av poeter. Men förr kunde arbetarrörelsen faktiskt omfamna även de mest avancerade diktarna. Och det är en förutsättning för att denna rörelse inte helt ska dö som litterär miljö.

Litteratur, klass och etnicitet

Lagom till terminsstarten ger Studentlitteratur ut två nya läroböcker i litteraturvetenskap, med de tydliga men kanske inte särskilt roliga titlarna Litteraturvetenskap I och II. I den senare, som vänder sig till studenter på de högre nivåerna, bidrar jag med ett kapitel om litteratur, klass och etnicitet.

Förutom att gå igenom hur olika litteraturteoretiker (från Lukács till Bhabha) sett på ämnet och diskutera hur deras (och mina!) idéer kan omsättas i exempelvis en akademisk uppsats, gör jag också en ultra-kort exempelanalys av Édouard Louis romaner. 

Andra intressanta kapitel i boken – som alla är skrivna av erfarna litteraturvetare – handlar om ämnen som textkritik, autofiktion, kön och genus samt diskursanalys. (I Litteraturvetenskap I behandlas bland annat de litterära grundgenrerna, litteratursociologi och barnlitteratur). 

Jan Guillou, Slutet på historien

Titeln på Jan Guillous (ännu inte utkomna) roman Slutet på historien är väl vald. Boken utgör nämligen sista delen i dekalogen "Det stora århundradet", som skildrar såväl en enskild familjs historia under 1900-talet som några av huvuddragen i den sociala och historiska utvecklingen under detta århundrade. Dessutom anspelar titeln på romanens tema: övergången på 1990-talet från en världsordning präglad av motsättningar mellan kapitalism och socialism till en som domineras av påstådd kamp mellan raser, kulturer och religioner (andra saker som tas upp till behandling är årtiondes hysteri kring pedofili, IT-bubblan, sexköpslagen och – aningen oväntat – Sveriges framgångar i ishockey och handboll samt Emelie Flygare-Carléns författarskap). 

En av de saker som återkommande tas upp till debatt i dekalogen är klass. I Slutet på historien diskuteras exempelvis hur huvudpersonens och hans fruns söner (från tidigare relationer) påverkas på olika sätt när de blir framgångsrika ishockeyspelare: 

Men det var nog snarare en klassfråga som hade med hennes och hans olika bakgrunder att göra. Om en son ur arbetarklassen i Södertälje tog sig till NHL och tjänade dubbelt så mycket pengar som direktörerna på Scania-Vabis så var det en klassresa uppåt.
Om en son från Saltsjöbaden blev professionell idrottsman i stället för att utbilda sig så blev det oavsett goda inkomster en klassresa nedåt [...]
Ämnet var känsligt, som så mycket annat som hade med klassbakgrund att göra.

Sammantaget framstår Guillous dekalog som ett imponerande verk, som på ett skickligt sätt förenar folkbildning och underhållning. Att så mycket uppmärksamhet ägnas åt klassfrågor gör inte det hela sämre. 

Helene Rådberg, Mammajournalerna

Helene Rådberg är huvudsakligen poet, men hennes senaste bok är en roman: Mammajournalerna.
Där ger hon med hjälp av olika texttyper – utdrag ur sjukhusjournaler, olika personers minnen, prosalyriska partier etc. – en komplex och gripande beskrivning av sin relation till sin mamma, som led av psykisk sjukdom och till slut tog sitt liv. Men den skildrar också det samhälle i vilken denna relation utspelades. Bland annat beskrivs psykvården i folkhemmet kritiskt. Men även mer övergripande samhällsstrukturer aktualiseras. Inte minst skildras det svenska klassamhället, som i följande stycke om brukssamhället Sandviken:

Det är i Tvättinrättningens slammer, bland ångande tvättkar, farmor lärt mig att kulört tvättas med kulört. Att vitt ska koka med vitt. Att lakan ska sträckas, vikas och manglas. Blåtvätt tvättas för sig. Ingen berättar för mig att tjänstemännens fruar fick lämna in sin tvätt och att någon annan än de själva tvättade den, eller att en av disponentens döttrar, på den tiden farfar var barn, snärtade till arbetarhustrurna med ridpiskan om hon tyckte att deras förkläden inte var skinande rena när hon gled genom Bruket.

Även senare tiders klassorättvisor beskrivs, exempelvis när Rådberg tar upp de de villkor som präglat hennes arbetsliv:

Omkring mig finns bara kvinnor som arbetar hårt.
Kvinnor som går på samma sorts scheman, som pusslar ihop omsorgs- och vårdarbete på betald arbetstid med det oavlönade hemarbetet. Kvinnor som sitter fast i den unkna gamla folkhemsdrömmen om familjen och den intill utplåning omhändertagande kvinnan. Runt om mig upprepas med tom vältalighet att jag är viktig, runt om upprepas hur viktiga vi är som arbetar inom vård och omsorg.

Att arbetarkvinnor inte längre piskas är så klart ett framsteg. Men fortfarande måste vissa slita åt andra.
I det exemplar av Mammajournalerna jag lånat på biblioteket har någon för övrigt skrivit "Inget är nytt under solen!" intill formuleringen om den tomma vältaligheten om betydelsen av vård- och omsorgsarbete. Det är inte svårt att förstå varför. I samband med coronapandemin har ju denna vältalighet varit osedvanligt utbredd.

Henrik Bromander, Shahid/Skärvor

Rent formellt är Henrik Bromanders serieroman Shahid/Skärvor ganska experimentell. Den kan nämligen läsas från två håll, och i mitten flätas två olika berättelser samman. 

Innehållsligt känns dock mycket igen från Bromanders tidigare författarskap. Liksom tidigare visar han exempelvis hur sådant som kan framstå som extremt och märkligt för det flesta av oss faktiskt kan vara ganska rimligt under vissa förutsättningar.
Tidigare har han bland annat skildrat unga män som blir fanatiska kroppsbyggare och fascister. Denna gång berättar han om en kille som blir IS-jihadist - och visar hur det kan vara ganska logiskt. Killen i fråga har nämligen efter ett tuff barndom fastnat i våld, missbruk och kriminalitet, och därför framstår den radikala islamismen helt enkelt som en livboj.
I den andra historien får vi följa en ung tjej som växer upp i en ganska dysfunktionell arbetarfamilj i liten stad i Skåne, men som lyckas ta sig till Stockholm och slå igenom som konstnär. På vägen alieneras hon emellertid (ytterlige) från sin familj, och trots framgångarna lyckas hon aldrig ta sig in i den överklassiga kulturvärlden. När hon inte längre hyllas blir därför fallet stort.
Bromander har alltså en skarp sociologisk blick, inte minst för klasskillnader. Men han är långt ifrån någon naturalist. Istället använder han sig av en bred konstnärlig palett. Hans teckningar är exempelvis naivistiska, medan hans personporträtt ofta har ganska stora psykologiska djup. Dessutom är han uppenbart inspirerad av Brechts idéer om förfrämligande (och om att dygder, idéer och skeenden måste förstås i sina sociala sammanhang).