Novellen är en svår genre att bemästra. Person- och miljöskildring måste fixas med små medel och kompositionen måste ofta vara mycket stramare än i exempelvis en roman.
För Dale verkar det emellertid vara hur lätt som helst att skriva riktigt bra noveller. Trots att han skildrar andra människor än de som brukar bebo samtidslitteraturen, nämligen de lägre skikten av landsbygdens arbetarklass, lyckas han blåsa liv i dem på nolltid. Och, i varje novell i Arbeidsnever visar han hur detaljer kan beteckna stora skeenden: en svärfar och en svärson hjälper varandra att ljuga och inser plötsligt - liksom läsaren - att de är balanserar på avgrundens rand; en misslyckad helgutflykt får några barndomsvänner att inse att de ohjälpligt glidit från varandra; en kvinna sänker rösten när hon pratar i telefon och en man inser att hon älskar en annan...
Men, naturligtvis är det inte den tekniska skickligheten sm gör Arbeidsnever till stor konst, utan vad Dale använder sin skicklighet till att säga. Det talas ofta om alla människors lika värde. Dale gör oss med eftertryck uppmärksamma på att alla människor inte alls tillerkänns samma värde – att många faktiskt tvingas leva ganska hårda liv, även i en välfärdsstat som Norge, och att de dessutom föraktas för detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar