Majgull Axelsson och folkhemmet

För några år sedan gav jag en kurs om folkhemmet och litteraturen.
Vi började med att fundera över vad det egentligen innebär att föreställa sig samhället som just ett folkhem. Bland annat läste vi Per-Albin Hanssons folkhemstal, där det goda samhället beskrivs som en familj. Det väcker många frågor, exempelvis om vem som ska inta de olika roller som brukar finnas i just en familj (föräldrar och barn, exempelvis) och om hur man ska förhålla sig till dem som inte är familjemedlemmar...
Därefter analyserade vi hur denna föreställning diskuterades i verk av bland andra Folke Fridell, P. C. Jersild, samt Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Av någon anledning läste vi dock inte några böcker av Majgull Axelsson. Men det borde vi naturligtvis ha gjort. Ett viktigt tema i dem är nämligen just hur de som inte ansågs vara fullvärdiga medlemmar i folkhemsfamiljen behandlats.
I Jag heter inte Miriam från 2014 skildrar hon till exempel de romer som på "rasmässig" grund inte sågs ansågs tillhöra den folkhemska gemenskapen (och som fortfarande utsätts för diskriminering). Och i sin senaste roman, Ditt liv och mitt, som kom ut förra året men som jag inte hunnit läsa förrän nu, berättar hon om en annan undanskuffad grupp i det svenska välfärdssamhället: de förståndshandikappade.
Under kursen om folkhemmet och litteraturen diskuterade vi ofta hur kritik av folkhemmet från vänster ibland kunna användas av dess fiender. Exempelvis har liberaler (inklusive nyliberaler) uttryckt sig uppskattande om hur socialistiska författare som Fridell och Jersild kritiserat välfärdsstaten.
Även Axelssons kritik av folkhemmet kan nog uppskattas av några av dem som vill avveckla välfärdsstaten. Ditt liv och mitt inleds exempelvis med ett citat av två av folkhemmets främsta arkitekter – Alva och Gunnar Myrdal – som beskriver de förståndshandikappade i väldigt otäcka ordalag.
Men det som Axelssons romaner visar är inte att folkhemmet egentligen skulle ha byggt på en fascistisk människosyn, utan att att det inte levde upp till de stora orden i högtidstalen. Det hon kritiserar är inte välfärden, utan att denna inte omfattade alla.
Därmed påminner hon om många arbetarförfattare (själv är hon inte så förtjust i att räknas till den skaran), som exempelvis Folke Fridell, Ivar Lo-Johansson och Susanna Alakoski. För, tvärt emot vad många av de som inte läst så mycket arbetarlitteratur brukar tro så har arbetarförfattarna sällan hyllat det socialdemokratiska folkhemmet. Istället har de kritiserat det, med syftet att utveckla det.