Édouard Louis, Våldets historia

Jag var mycket förtjust i Édouard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som gavs ut på svenska i våras. Hans senaste verk, Våldets historia (Histoire de la violence), som nyss kommit ut i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson, är minst lika bra. 

Handlingen kretsar kring en våldtäkt som huvudpersonen utsatts för. När han berättar om den för polisen tycker han dock att hans upplevelser förvanskas, och när han hör sin syster – som till skillnad från huvudpersonen fortfarande är fast rotad i arbetarklassen – återge vad han sagt, känner han inte heller igen sig. 

Att undersöka relationen mellan verklighet och språk i olika sociala sammanhang är någonting som många arbetarförfattare ägnat sig åt. I min bok Literature and Class:Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature diskuterar jag detta med utgångspunkt i verk av bland andra Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell, Göran Palm och Kristian Lundberg. 

Hos Louis är problematiken dock tydligare förankrad i modern filosofi och språkteori. Detta ger nya infallsvinklar, men leder också – åtminstone ibland – till att framställningen blir aningen intellektualistisk. Dock är Louis en synnerligen skicklig romansnickare, så att Våldets historia innehåller ett par något blodlösa formuleringar förmår inte rubba helhetsintrycket: att detta är en alldeles utmärkt roman. 

En av de mest spännande aspekterna av Louis historia är för övrigt någonting som inte diskuteras explicit i romantexten, nämligen att huvudpersonen, som är en vit, fransk intellektuell, tar sig rätten att berätta våldtäktsmannens – en fattig kabylsk man – historia, utan att reflektera över huruvida han kan göra den rättvisa.