Att skriva om klass

Att skriva om klass är inte det lättaste som finns. Hittills har litteraturen mest handlat om andra saker (under de senaste århundradena mest om kärlek). Det finns alltså inte särskilt gott om mönster att falla tillbaka på för den som har lust att skildra klassamhället.
Extra svårt blir det om man vill skildra detta samhälle ur arbetarklassens synvinkel. Den moderna litteraturen har ju framför allt utvecklats av borgerliga författare, och själva tanken på en proletär litteratur har ibland kunnat upplevas som litet märklig.
Av detta kan man dra slutsatsen att den arbetarlitterära traditionen utgör en viktig resurs för dem som vill skriva om klass. Där finns ju förlag på hur man kan göra. Man bör också inse att skrivande om klass ur ett arbetarklassperspektiv med nödvändighet är någonting experimentellt. Arbetarförfattare förvandlar litteraturen genom att använda den på nya sätt.
Det har gjorts många försök att stimulera arbetares skrivande om klass. I de socialistiska länderna har man exempelvis försökt utbilda arbetarreportrar. I Västtyskland har organisationen Werkkreis Litteratur Der Arbeitswelt (ungefär "Arbetskretsen arbetslivets litteratur") ordnat seminarier där professionella författare hjälpt exempelvis fabriksarbetare att formulera sina erfarenheter.
I Sverige har det på senare tid främst varit Föreningen Arbetarskrivare som försökt understödja sådant skrivande. En av dess mest ambitiösa insatser har varit att ordna studiecirklar på temat "att skriva om klass". Och nu har en av föreningens företrädare – Henrik Johansson – gett ut en studiehandledning som kan laddas ned gratis från ABFs hemsida och som förhoppningsvis kan inspirera till att cirkelverksamheten sprids.
Utöver att ge konkreta tips om hur man bäst skriver i cirkelform och hur man kan öva sig på olika delar av skrivandets hantverk reflekterar Johansson också över vad arbetarlitteratur är och kan vara. I förordet skriver han exempelvis såhär:

Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Lä- ser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intres- sen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

Dessa funderingar gör att studiehandledningen är intressant även för de av oss som inte tänker skapa någon arbetarlitteratur.