Ny utgåva av Torgny Karnstedts Slamfarmen

Torgny Karnstedts roman Slamfarmen gavs ut 1977. Den handlar om en ung man på glid som flyttar
från Västerås till Helsingborg där han får jobb på en kemisk industri. Men berättelsen om denne unge man är också en berättelse om 1970-talets svenska klassamhälle.
Romanen fick ett mycket positivt bemötande av tidens litteraturkritik när den kom ut, och har länge betraktats som en arbetarlitterär klassiker. Nu har den getts ut på nytt på författarens förlag.
Jag läste Slamfarmen för första gången för cirka 15 år sedan och jag minns att jag tyckte att den var bra. När jag nu läst om den blev jag dock litet förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Bland annat hade jag glömt bort att den är humoristisk, att den på ett mycket fint sätt gestaltar talspråk och att den innehåller en mängd riktigt häftiga formuleringar.
Dessutom är jag överraskad över romanens aktualitet. Mot slutet av berättelsen säger huvudpersonen såhär till sin flickvän: "Vad vi finner oss i idag kanske dom kommer att stå och skratta åt om trettio år. Titta, ska dom stå och säga och peka på bilder från vårt arbete, från våra fabriker, sådana idioter dom var på sjuttiotalet. Stod och arbetade i sådana fabriker". Tyvärr finns det fortfarande, fyrtio år senare, gott om farliga arbetsplatser där arbetare saknar inflytande över sina jobb. Däremot saknas ofta den diskussion om vad man kan göra åt saken som fördes på 1970-talet och som skildras i Karnstedts roman. Så kanske är det vi som framstår som idioter...
I ett nyskrivet och mycket läsvärt efterord berättar Karnstedt om romanens tillkomst. Dessutom resonerar han – framför allt i dialog med Ivar Lo-Johansson – om arbetarlitteraturens mening.

Om Stig Sjödin och Timbuktu

Tidskriften Klass har börjat lägga ut allt mer material på nätet. Bland annat har man publicerat en essä som jag skrivit och som bygger på det tal jag höll när rapparen Jason Diakite (mer känd under sitt artistnamn, Timbuktu) fick Stig Sjödin-priset. Den som vill ta del av mina tankar om vad som förena och skiljer dessa båda konstnärer kan klicka här.

Om klass och serier i Klass

Mats Källblads Hundra år i samma
klass. En intressant klasskildring.

I senaste numret av tidskriften Klass (nummer 3 2017) medverkar jag med en artikel som presenterar delar av min pågående forskning om klass och tecknade serier. Utöver att resonera allmänt om kopplingar mellan seriemediet och arbetarklassen (att serier ofta skrivs av, handlar om och läses av arbetare) gör jag en analys av Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass, med fokus på dess relation till arbetarlitteraturen och dess diskussion av hur konstformen serier förhåller sig till klassamhället.
I slutklämmen hävdar jag att de som intresserar sig för arbetarlitteratur inte bör glömma serierna. Det gör man inte i Klass. Intill min artikel hittar man till exempel en intervju med serietecknaren Sara Granér. Och Källblad, som är medlem i Föreningen Arbetarskrivare, har tidigare medverkat i Klass med ett kåseri.
Andra intressanta bidrag i detta nummer av Klass är intervjuer med Anna Jörgensdotter och Kjell Johansson, ett reportage om en strejkande sopgubbe, dikter, noveller, recensioner...

Att skriva om klass

Att skriva om klass är inte det lättaste som finns. Hittills har litteraturen mest handlat om andra saker (under de senaste århundradena mest om kärlek). Det finns alltså inte särskilt gott om mönster att falla tillbaka på för den som har lust att skildra klassamhället.
Extra svårt blir det om man vill skildra detta samhälle ur arbetarklassens synvinkel. Den moderna litteraturen har ju framför allt utvecklats av borgerliga författare, och själva tanken på en proletär litteratur har ibland kunnat upplevas som litet märklig.
Av detta kan man dra slutsatsen att den arbetarlitterära traditionen utgör en viktig resurs för dem som vill skriva om klass. Där finns ju förlag på hur man kan göra. Man bör också inse att skrivande om klass ur ett arbetarklassperspektiv med nödvändighet är någonting experimentellt. Arbetarförfattare förvandlar litteraturen genom att använda den på nya sätt.
Det har gjorts många försök att stimulera arbetares skrivande om klass. I de socialistiska länderna har man exempelvis försökt utbilda arbetarreportrar. I Västtyskland har organisationen Werkkreis Litteratur Der Arbeitswelt (ungefär "Arbetskretsen arbetslivets litteratur") ordnat seminarier där professionella författare hjälpt exempelvis fabriksarbetare att formulera sina erfarenheter.
I Sverige har det på senare tid främst varit Föreningen Arbetarskrivare som försökt understödja sådant skrivande. En av dess mest ambitiösa insatser har varit att ordna studiecirklar på temat "att skriva om klass". Och nu har en av föreningens företrädare – Henrik Johansson – gett ut en studiehandledning som kan laddas ned gratis från ABFs hemsida och som förhoppningsvis kan inspirera till att cirkelverksamheten sprids.
Utöver att ge konkreta tips om hur man bäst skriver i cirkelform och hur man kan öva sig på olika delar av skrivandets hantverk reflekterar Johansson också över vad arbetarlitteratur är och kan vara. I förordet skriver han exempelvis såhär:

Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Lä- ser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intres- sen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

Dessa funderingar gör att studiehandledningen är intressant även för de av oss som inte tänker skapa någon arbetarlitteratur.

Hannaas-föreläsning om nordisk arbetarlitteraturforskning

18 oktober ska jag hålla den så kallade Hannaas-Førelesinga vid Institutt for lingvistiske, litterære og estetiske studier vid Universitetet i Bergen.
Ämnet jag valt är "Nordiska perspektiv i arbetarlitteraturforskningen?".
En presentation av evenemanget finns på universitetets hemsida.
Torleiv Hannaas (1874–1929) var professor i "vestlandsk dialektforskning" och gav sin första föreläsning i Bergen 18 oktober 1918.

Édouard Louis, Våldets historia

Jag var mycket förtjust i Édouard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som gavs ut på svenska i våras. Hans senaste verk, Våldets historia (Histoire de la violence), som nyss kommit ut i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson, är minst lika bra. 

Handlingen kretsar kring en våldtäkt som huvudpersonen utsatts för. När han berättar om den för polisen tycker han dock att hans upplevelser förvanskas, och när han hör sin syster – som till skillnad från huvudpersonen fortfarande är fast rotad i arbetarklassen – återge vad han sagt, känner han inte heller igen sig. 

Att undersöka relationen mellan verklighet och språk i olika sociala sammanhang är någonting som många arbetarförfattare ägnat sig åt. I min bok Literature and Class:Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature diskuterar jag detta med utgångspunkt i verk av bland andra Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell, Göran Palm och Kristian Lundberg. 

Hos Louis är problematiken dock tydligare förankrad i modern filosofi och språkteori. Detta ger nya infallsvinklar, men leder också – åtminstone ibland – till att framställningen blir aningen intellektualistisk. Dock är Louis en synnerligen skicklig romansnickare, så att Våldets historia innehåller ett par något blodlösa formuleringar förmår inte rubba helhetsintrycket: att detta är en alldeles utmärkt roman. 

En av de mest spännande aspekterna av Louis historia är för övrigt någonting som inte diskuteras explicit i romantexten, nämligen att huvudpersonen, som är en vit, fransk intellektuell, tar sig rätten att berätta våldtäktsmannens – en fattig kabylsk man – historia, utan att reflektera över huruvida han kan göra den rättvisa.