Magnus Gustafson, Memoarer

Idag fick jag ett efterlängtat bokpaket, innehållande Magnus Gustafsons Memoarer Jag har skrivit ett litet förord till den, så jag är bekant med texten, men en riktig bok slår ju en pdf alla dagar i veckan.
Memoarer är ett diktverk som består av bearbetade urklipp från socialdemokratiska politikers memoarer. Bland annat har August Palms Ur en agitators lif (1905), Tage Erlanders memoarsvit (1972–1979) och Mona Sahlins Med mina ord (1996) plundrats. Resultatet är ett slags krönika över socialdemokratins århundrade, som samtidigt problematiserar arbetarrörelsens idéutveckling och dessutom har avgjorda litterära kvaliteter. Texten är fint illustrerad av Lars A. Nilsson.
I ett kommande nummer av Clarté kommer man att kunna läsa ett utdrag ur boken (samt en kommentar av mig och Olle Josephsson). Men naturligtvis bör man redan nu skaffa ett exemplar (eller se till att ens lokala bibliotek gör så). Jag är inte riktigt säker på hur man får tag på boken, men man kan ju alltid börja med att gå in på författarens hemsida.

Arbetarlitteraturkonferens i Bergen

Konferensserien Nordisk arbetarlitteratur rullar vidare. Nästa konferens – den femte i ordningen sedan 2010 – hålls vid Universitetet i Bergen 10–12 november under rubriken "Kartlegging, begrepsbruk, forskningstradisjon". Denna gång är det alltså inte bara arbetarlitteraturen utan även forskningen om densamma som ska diskuteras.
20 forskare kommer att presentera papers. Pasi Metsä från Tammerfors universitet kommer exempelvis att prata om diskussionen om Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 och Svallgränden 5, Sandra Mischliwietz från Westfälische Wilhelms-Universität i Münster kommer att diskutera hur Frances Tuuloskorpis bokserie Folkrörelse på arbetsplatsen utmanar en borgerlig litteraturförståelse och Annemari Neple vid Universitet i Bergen och Åsa Arping från universitetet i Göteborg kommer båda, men var för sig, att resonera om hemmafruns roll i arbetarlitteraturen.
Själv kommer jag att prata om det som sysselsatt mig under de senaste månaderna, nämligen min kartläggning av hur arbetarlitteratur i Sverige betraktas och definierats på olika sätt vid olika tidpunkter.
Förhoppningsvis kommer konferensen också innehålla ett "boksläpp". Kollegorna vid universitetet i Göteborg jobbar nämligen för fullt med att färdigställa en antologi som bygger på det som presenterades vid förra årets konferens. (Tidigare konferenser har resulterat i antologierna Från Nexø till Alakoski och Från Bruket till Yarden.)
Efter sommaren kommer mer information, inklusive ett definitivt program, att skickas ut och då kan man anmäla sig som åhörare.

Ann-Charlotte Alverfors, Vitnäbb

Sedan 1980-talet har det flera gånger efterlysts mer av existentiella frågor i arbetarlitteraturen. Själv har jag dock aldrig tyckt att det rått någon brist. Att arbetarförfattarna skulle blunda för det existentiella är helt enkelt en fördom.
Emellertid kan man fråga sig om arbetarlitteraturens skildringar av just de existentiella frågorna skiljer sig från dem man finner i annan litteratur. Är det exempelvis meningsfullt att anlägga klassperspektiv på döden?
Jag vill hävda att den frågan måste besvaras jakande. Arbetare lever i genomsnitt många år kortare än andra människor. Hur en döende bemöts inom sjukvården påverkas av hans eller hennes klasstillhörighet. Det är just när livet står på spel som exempelvis ekonomiska skillnader blir verkligt påtagliga - att kunna köpa sig en annan behandling än den man får i en nedrustad offentlig sektor är ett större klassprivilegium än att kunna köra omkring i en lyxig bil.
Om detta påminns man när man läser Ann-Charlotte Alverfors roman Vitnäbb. Här berättas, lågmält men oerhört intensivt, historien om hur en författares liv plötsligt rasar samman på grund av ett cancerbesked. Att hon ställs öga mot öga med döden innebär inte att hennes tidigare liv – exempelvis uppväxten i arbetarklassen – plötsligt skulle bli oviktigt. Och hon drabbas inte av sjukdomen i något vakuum, utan i ett realistiskt skildrat klassamhälle som ser ut som det gör på grund av politiska beslut och ekonomiska strukturer.
Vitnäbb kom ut förra året. Jag förstår inte hur jag kunna missa den. Jag är nämligen en stor vän av Alverfors böcker. Och efter att jag äntligen läst den måste jag konstatera att den hör till hennes allra främsta.

Gustav Hedenvind-Eriksson, Ur en fallen skog. Om "ras" i arbetarlitteraturen

Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och Eyvind
Johnsonpå picknick med "grindstolpen"
Gustav Hedenvind-Eriksson

I den självbiografiska romanen Författaren utnämner Ivar Lo-Johansson Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch till arbetarlitteraturens "grindstolpar". (Redan 1952 hade för övrigt Åke Runnquist i boken Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell kallat just Hedenvind-Eriksson och Koch för "arbetardiktens portalgestalter".) Även andra arbetarförfattare betraktade Hedenvind-Eriksson som något av en litterär fadersgestalt, inte minst Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. När jag nyligen läste hans debutroman – Ur en fallen skog (1910) – funderade jag på vad det var som kan ha fascinerat dem. Kanske var det helt enkelt det faktum att en arbetare utan formell bildning kunde skapa en så säregen litterär stil och så självklart väva samman sin text med världslitteraturen (romanen går i dialog med såväl de nordiska sagorna som Bibeln och den klassiska dramatiken). Just det litterära hantverket framstår hur som helst idag som det intressantaste med Ur en fallen skog. Dock slås man också av att romanen innehåller en del märkliga formuleringar om ras. På ett ställe hittar man exempelvis följande formulering, som tycks tyda på att ordet "ras" egentligen syftar på klass: "Gossen [...] tycktes vara av bättre ras åtminstone vad hull och kläder beträffade". Senare ges dock - till synes helt omotiverat - en beskrivning av en romankaraktär som verkligen grundas i rasistiskt tankegods:

Man skulle ha kunnat tro, att tiden lagt något ont i hennes väg, vilket för av folket antogs förorsakat av för sträng korsning som exempelvis mellan lappar och zigenare, finnar och tattare m. fl. raser.
Ett är väl säkert ändå, att det flöt mycket litet om ens något germanskt blod i Malins ådror.

Att Ivar Lo-Johansson var intresserad av - och höll sig med minst sagt märkliga teorier om - romer är väl bekant. Per-Olof Mattson har också identifierat nationalistiska drag i hans verk. Ämnet "ras i svensk arbetarlitteratur" väntar dock på att bli ordentligt undersökt.

Vibeke Olsson, Drömmen om Elim

Handlingen i Vibeke Olssons roman Drömmen om Elim kretsar kring en frikyrkoförsamling. Dock är den skildrade tiden minst lika viktig som miljön: det 1980-tal då de sista spåren av det gamla Fattigsverige försvann och Folkrörelsesverige började avvecklas, samtidigt som grunden lades för det nyliberala Sverige med satsa-på-dig-själv-mentalitet och förvisning av de svaga och utsatta till stadsrummets periferi. Romanens form är intressant. Olsson har nämligen skrivit en veritabel kollektivroman, där perspektiven ständigt skiftar och där vartannat kapitel rent av är skrivet i vi-form. Många har genom åren försökt skriva kollektivromaner. Olsson har lyckats bättre än de flesta.

Hans Lagerberg, Stanna för att andas

Hans Lagerberg, sekreterare i
Litterära Strejkkommittén

Jag är långt ifrån säker på att jag begripit vad man gör när man "remixar" någonting. I ett försök att låta samtida vill jag ändå våga påståendet att Hans Lagerberg i romanen Stanna för att andras (1986) samplat och remixat ett stort antal strejkskildringar ur den arbetarlitterära traditionen (i vid mening), exempelvis från verk som Martin Kochs Timmerdalen, Maria Sandels Virveln, Jan Fridegårds En natt i juli, Per Wikbergs Sulfat och Göran Buréns Vårflod. Dessutom låter han en lång rad arbetarförfattare uppträda i romanen – tillsammans med Lagerberg utgör de Centrala Litterära Strejkkommittén – och diskutera såväl arbetarlitteraturens som det svenska samhällets utveckling.
Jag har sysslat så mycket med arbetarlitteratur att det känns som att boken är skriven för mig. FJag betraktar ju arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Josef Kjellgren och Robert Ågren som gamla bekanta, och att få möta dem i gestaltad form är hur trevligt som helst. Dessutom blir jag sugen på att läsa om många av de verk som Lagerberg tar upp till behandling (samt, naturligtvis, att ta mig an de som jag ännu inte läst). Presentationen och diskussionen av de arbetarlitterära strejkskildringarna i Stanna för att andas är nämligen i allra högsta grad kvalificerade och mynnar ofta ut i originella och övertygande nytolkningar av arbetarlitteraturens historia.

Arbetarlitteratur på 1 maj

1 maj är arbetarrörelsens stora dag. I någon utsträckning är det också en arbetarlitteraturens dag. Åtminstone känns det så i år. Idag publiceras nämligen flera intressanta texter om arbetarlitteratur. I Uppsala Nya Tidning kan man läsa en översikts- och debattartikel om samtida svensk arbetarlitteratur av Rasmus Landström. I finska Hufvudstadsbladet publiceras två texter. Den första är en författarenkät om hur en "proletärroman av idag" skulle kunna se ut, den andra en "avsmakningsmeny" med finlandssvensk arbetarlitteratur. Förhoppningsvis kommer arbetarlitteraturen också att synas på många bokbord idag, och kanske rent av höras från några talarstolar..