Sjödin om litteraturen och arbetarrörelsen?

Jag har på senare tid arbetat en del med Stig Sjödins dikter. Förhoppningsvis kan detta arbete med tiden leda till ett större forskningsprojekt (i samarbete med en av landets allra bästa poesiläsare)...

Än så länge strövar jag dock bara omkring i Sjödins författarskap. Idag har jag exempelvis läst en dikt som jag tror kan vara viktig för att förstå hur han förstår relationen mellan sitt skrivande och arbetarrörelsen. Den heter "Solodialog" och finns i samlingen Sommarpredikan från 1947. Hur den ska tolkas är jag dock långt ifrån klar över. Därför mottages tacksamt eventuella tolkningsförslag.
Några av diktens strofer lyder som följer:

Vi sade jag
och med löften genast du beslog mig
här sång här solidaritet
och majdags röda fana här marsch mot mål
och lösenord på lösenord
Vi sade jag
och du spikade det som lögn
på årens anslagstavlor och lät mig veta
hur ungt och eldigt blod må gjutas
i samma gamla deglar än
[---]
Sjöng jag den nya vägens grus
dess stela träd och döda fågelsång
sjöng jag för att bärga över än
på livets sida de falska dyrkare
av saklighetens gudar de yverborna
bärare av framtids nyckelknippor
så gör en försenings sol sitt
rosenskimmer över sången och ur
jubileumsgravar steg så småningom
förfalskad sång förvrängd och söndertrasad
[---]
Vår förnedrings bittra lott
att djupt en gång ha förnedrats
är täckning är svårhet nog men ändå
gällde sången mera ville kamptid
vara annan fackla och du sa det själv
på engelska med särskilt stolt accent
Vår förnedrings bittra lott
fick sång fick äventyr i några skott
hur orättvist det var
Här gällde någon vem som helst
som befriad sin förnedrings klädnad
fick äga själv sin frihets stjärna
[---]