Boel Bermanns debutroman
Den nya människan är en dystopisk skildring av en nära framtid i vilken människorna slutat föda människobarn och istället sätter en ny ras till världen. Som litteratur tycker jag inte att den fungerar särskilt väl, men temat – mänsklighetens utdöende genom en muterad generation – är intressant eftersom det aktualiserar en lång rad spännande filosofiska frågor. Intressant är också att Bermann flera gånger tar upp frågor om klass. Ett exempel på det hittar man i följande stycke:
Bristen på pengar har alltid fått mig att känna mig maktlös. Det är då jag inser att jag – till skillnad från alla mina vänner med stora släkter och universitetsutbildade föräldrar – saknar en trygghetsreserv att luta mig tillbaka på.
Medan politiken inte lyckas artikulera klassamhällets orättvisor är beskrivningar av dem legio i samtidslitteraturen. Till och med i skräckskildringar av framtiden dyker de alltså upp. Det tål att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar