Max von der Grüns genombrottsroman Irrbloss och eld brukar betraktas som startskottet för en ny våg av västtysk arbetarlitteratur i början av 1960-talet. Länge har jag varit övertygad om att jag skrivit en artikel (eller åtminstone ett blogginlägg) om den, men när jag letar i arkiven hittar jag ingenting. Det som följer nedan är ett försök att avhjälpa denna brist.
Irrbloss och eld (som i original heter Irrlicht und Feuer) handlar om gruvarbetaren Jürgen Fohrmann. Han trivs inte med sitt jobb och när gruvan där han arbetar läggs ned bestämmer han sig för att prova på någonting nytt. Efter ett tag hamnar han inom elektroindustrin, men även om arbetet där är lättare, renare och mer välbetalt än slitet i gruvan så trivs Fohrmann inte där heller. Anledningen till hans vantrivsel ligger nämligen på ett djupare plan – Fohrmann vantrivs helt enkelt i sin roll som arbetare i ett kapitalistiskt samhälle.
Den som är bekant med Folke Fridell kan notera att von der Grüns Irrbloss och eld har stora likheter med hans romaner från 1940-talet. Och intressant nog har von der Grün sagt att det var när han läste Fridells Död mans hand som han bestämde sig för att bli författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar