Sara Granér, All I want for christmas is planekonomi

Denna bild har jag hämtat från
Galagos hemsida
(http://www.galago.se/blogg/ssakta)

I dagens Sverige är litteraturen en av de viktigaste arenorna för kritisk diskussion av det kapitalistiska klassamhället. En anledning till att det är så är att det delvis råder ett annat ideologiskt klimat inom litteraturen än i andra delar av samhället. Medan det är näst intill omöjligt för en politiker att prata om saker som "kapitalism" och "klassorättvisor" kan man faktiskt som författare ta upp dem till debatt. Men litteraturen är också en viktig arena för dessa frågor av den anledningen att de litterära framställningsformerna faktiskt kan synliggöra sådant som sällan kommer upp till ytan i ledarartiklar, riksdagsmotioner, debatter etc.
Sara Granérs seriealbum All I want for christmas is planekonomi är en utmärkt illustration till detta resonemang. Granérs kritik av kapitalismen går nämligen mycket, mycket längre än vad som är vanligt i den politiska sfären. Dessutom gör Granérs säregna stil att denna kritik blir mycket mer tankeväckande och engagerande än den man kan ta del av i mer traditionella vänsterpolitiska fora (vänsterns tidningar, tidskrifter, webbsidor etc.).
Problemet med kapitalismen är enligt Granér att den är orättvis – att den leder till att några få blir rika och mäktiga, medan många blir fattiga och maktlösa – samt att den inte är ekologiskt hållbar. Detta är en tanke man hittar redan hos Marx, som i Kapitalet hävdade att kapitalismen i grunden är självdestruktiv eftersom den förstör båda de saker den ytterst vilar på: arbetaren och naturen.
Granérs seriealbum ska dock inte ses som någon illustration till Marx socialistiska idéer (eller de feministiska, antiimperialistiska, ekologiska m.fl. idéer som Granér också är inspirerad av). För hennes skickliga bruk av stilgrepp som bitsk ironi, förfrämligande naivism, humoristisk grotesk etc., gör att hon i allra högsta grad skapar nya insikter om hur den samtida kapitalismen fungerar och om hur ett icke-kapitalistikt samhälle skulle kunna se ut.
Summa summarum: All I want for christmas is planekonomi är ett litterärt och politiskt mästerverk.

Tysk arbetarlitteratur 15, Max von der Grüns Halt väglag

Max von der Grüns roman Halt väglag heter i orignal Stellenweise Glatteis och gavs ut för första gången 1973. Den svenska översättningen publicerades 1975 av Tidens förlag och året efter gavs den även ut av En bok för alla.
Romanens huvudperson, Karl Maiwald, upptäcker en dag att han och hans arbetskamrater i hemlighet avlyssnas av företagsledningen. Eftersom facket inte verkar särskilt intresserat av att gå till botten med frågan inleder han efter ett tag en privat kamp för upprättelse–han vill helt enkelt ha en ursäkt för de kränkningar han och de andra arbetarna utsatts för. Och så småningom sluter andra arbetare upp bakom honom.
På ett ytligt plan påminner handlingen i Halt väglag om den man ibland finner inom den "socialistiska realismen": En arbetare upptäcker missförhållanden, facket sviker, arbetarna radikaliseras och besegrar arbetsgivaren...
Det intressanta med Halt väglag är dock att Maiwald upplever sin seger som ett nederlag. Under sin kamp för upprättelse tvingas han nämligen att inse att moraliska frågor har en besvärlig tendens att flätas samman med ekonomiska och politiska intressen.

Bemanningsföretagen och litteraturen

På torsdag ordnar Centrum för arbetarhistoria i Landskrona ett heldagsseminarium om bemanningsföretag, osäkra anställningar och inhyrd arbetskraft. En av talarna är jag. Mitt ämne är hur författare som Günter Wallraff och Kristian Lundberg försökt använda litteraturen för att skildra och kritisera hur bemanningsföretagens utbredning leder till att arbetares rättigheter försvagas. För mer info om seminariet, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 14, Max von der Grüns Zwei Briefe an Pospischiel

Arbetslinjen gäller inte för romankaraktärer. Nästan all skönlitteratur handlar om folk som inte har något arbete att gå till. Eller så utspelar den sig under semestern.

I Max von der Grüns Zwei Briefe an Pospischiel ("Två brev till Pospischiel") är dock det faktum att huvudpersonen har ett jobb helt centralt.

Paul Pospischiel får en dag ett brev från sin mor. Hon har fått reda på vem det var som på 30-talet såg till att hennes man skickades till ett koncentrationsläger och vill nu att sonen ska komma på besök för att konfrontera angivaren. Problemet är bara att Pospischiel inte får semester. Hans beslut att försöka bearbeta det förgångna leder därför slutligen till att han får ett andra brev – ett brev som förkunnar att han sägs upp på grund av skolk.

Att von der Grün på detta sätt flätar samman en berättelse om bearbetandet av nazitiden med en skildring av arbetarklassens villkor under efterkrigstiden gör Zwei Briefe an Pospischiel till ett mycket bra argument för införandet av en litterär arbetslinje.

Zwei Briefe an Pospischiel har inte översatts till svenska, men det lär finnas en norsk utgåva av romanen.

Marxistisk litteratur- och kulturanalys

Det är dags att ansöka till vårens kurser. Om man är intresserad av frågor om litteratur och klass rekommenderar jag kursen "Marxistisk litteratur- och kulturanalys" (7,5 hp.) som ges på nätet. För mer information om kursen, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 13, Max von der Grüns Irrbloss och eld

Max von der Grüns genombrottsroman Irrbloss och eld brukar betraktas som startskottet för en ny våg av västtysk arbetarlitteratur i början av 1960-talet. Länge har jag varit övertygad om att jag skrivit en artikel (eller åtminstone ett blogginlägg) om den, men när jag letar i arkiven hittar jag ingenting. Det som följer nedan är ett försök att avhjälpa denna brist.
Irrbloss och eld (som i original heter Irrlicht und Feuer) handlar om gruvarbetaren Jürgen Fohrmann. Han trivs inte med sitt jobb och när gruvan där han arbetar läggs ned bestämmer han sig för att prova på någonting nytt. Efter ett tag hamnar han inom elektroindustrin, men även om arbetet där är lättare, renare och mer välbetalt än slitet i gruvan så trivs Fohrmann inte där heller. Anledningen till hans vantrivsel ligger nämligen på ett djupare plan – Fohrmann vantrivs helt enkelt i sin roll som arbetare i ett kapitalistiskt samhälle.
Den som är bekant med Folke Fridell kan notera att von der Grüns Irrbloss och eld har stora likheter med hans romaner från 1940-talet. Och intressant nog har von der Grün sagt att det var när han läste Fridells Död mans hand som han bestämde sig för att bli författare.

Tysk arbetarlitteratur 12, Max von der Grüns Männer in zweifacher Nacht

Max von der Grün var en av centralgestalterna i det uppsving för den tyska arbetarlitteraturen som inträffade under början av 1960-talet kring författargruppen Gruppe 61. Hans debutroman Männer in zweifacher Nacht (ungefär: "Män i tvåfaldig natt") från 1961 handlar om tre gruvarbetare som blir instängda i en gruva. Många menar att romanen är en skildring av en existentiell situation, snarare än en arbetarroman, och von der Grün själv var ofta kritisk mot att kallas arbetarförfattare. Dock finns det mycket som gör det rimligt att placera Männer in zweifacher Nacht i den västtyska arbetarlitterära traditionen. Exempelvis tar von der Grün gång på gång upp frågan om vem det egentligen är som tjänar på "framstegen" i såväl den tyska gruvindustrin som i det tyska samhället under åren efter andra världskriget-arbetarna eller kapitalisterna. Han positionerar sig också i romanen som någon som skildrar verkligheten ur ett bestämt perspektiv, nämligen arbetarnas. Bland annat skriver han följande:

Ob die Steine wissen, was Sonne ist, ob die Kohle es weiß? Da las ich einmal, Kohle sei materialisierte Sonnenenergie. Ach was! Unsinn. Der dies schrieb, hat in Wirklichkeit noch nie ein Flöz gesehn, ist bestimmt noch nie durch einen Streb gekrochen.
[Vet stenarna vad sol är, vet kolet. Jag läste en gång att kol är materialiserad solenergi. Jaha. Vilken galenskap. Den som skrev det har aldrig sett något kolskikt, har aldrig krupit genom kolet.]

Nog är väl detta en arbetarlitterär programförklaring?